Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Riksrevisionens rapport om polisreformen 2015 innehåller en hel del iakttagelser och kritik som det är lätt att hålla med om.

För det första har den lokala nivån inte stärkts på det sätt som var tänkt. För det andra har resultaten i stort inte förbättrats, trots markant ökade resurser. För det tredje har den interna styrningen varit otydlig och dåligt förankrad och saknat helhetsperspektiv.

De två första punkterna är lätta också för en utomstående betraktare att se. Polisen är mer eller mindre osynlig på många ställen, och offentligt redovisade resultat har inte förbättrats.

Men för den tredje punkten får vi gå till rapporten för att få en förklaring. Där pekar man bland annat på att viljan att vara reformen trogen ledde till att hierarkiska och geografiska gränser blev viktiga. Styrmodellen skapade stuprör med styrning ovanifrån som inte var koordinerad och i vissa fall till och med motstridig.

Herr talman! Polisreformen 2015, då 21 länspolismyndigheter, Statens kriminaltekniska laboratorium och Rikspolisstyrelsen slogs samman till en myndighet, är den andra stora reform av polisen som jag haft det tveksamma nöjet att genomlida. Den första var den så kallade närpolisreformen, som genomfördes i mitten av 1990-talet.

Lidandet framkallades inte av reformerna i sig utan av det reklamliknande informationsflöde, närmast propaganda, som föregick reformerna, speciellt närpolisreformen, och som riktade sig till en personal som i många fall var tveksamma och i andra fall rejält kritiska.

Att tveksamma och kritiska medarbetare upplevde att de inte blev lyssnade på har säkert varit en bidragande orsak till att genomförandet inte gått så friktionsfritt som man skulle kunna önska.

Hade Riksrevisionen skrivit en rapport om närpolisreformen efter tio år skulle den rapporten antagligen ha innehållit liknande kritik som den vi kan se nu, för inte heller i det fallet blev det som man hade tänkt.

Herr talman! Varför blev det inte som man tänkte? Att två reformer som hade planerats och förberetts i många år innan de sjösattes ändå inte har gått i mål med sina föresatser ger anledning till viss eftertanke. Det föreligger ett fel här någonstans. Men vad är det som är fel, och varför uppstod det?

I fallet med närpolisreformen prioriterades den händelsestyrda verksamheten ned till förmån för närpolisverksamheten, som skulle jobba problemorienterat. Detta skapade resursbrist i den händelsestyrda verksamheten. Resurser fick tas från närpolisverksamheten, som därför inte kunde fullgöra det uppdrag som var reformens bärande idé. Det låter som en organisatorisk variant av Ebberöds bank.

I fallet med polisreformen 2015 har de ökade polisresurserna gått inåt och uppåt i organisationen i stället för att, som det var tänkt, stärka den lokala nivån. Det här har orsakat resursbrist på det lokala planet, och den har inte kunnat ersättas.

Båda de här reformerna planerades i flera år innan de kunde genomföras. Själva genomförandet har sedan tagit ett antal år, och det är ett av felen. Världen förändras, och när reformen är genomförd visar det sig att det inte blev som man tänkt i alla delar. Det är för att det helt enkelt inte är möjligt att helt och hållet förutse hur saker och ting kommer att förändras, inte ens i en ganska nära framtid. Men det ligger i sakens natur att vara ovillig att tidigt ändra sina planer. Och som Riksrevisionen påpekar ville man också vara reformen trogen inom myndigheten.

Ett annat fel är att man inte verkar ha tagit höjd för personalbehovet. Kanske insåg man inte hur det skulle se ut. Kanske var det inte möjligt att förutse. Kanske hoppades man att vi här inne skulle besluta om resurser så att reformens intentioner skulle kunna infrias.

Jag vill påstå att vi har gjort väldigt mycket i den riktningen. Men det återstår för Polismyndigheten att fortsätta framåt, flexibelt styra verksamheten och fördela resurser så att man kan infria allmänhetens förväntningar om hög lokal närvaro och synlighet.

Herr talman! Man kan givetvis vara kritisk till reformen 2015. Det vet jag många som är, och den har givetvis sina brister. En del av dem får sin genomlysning i Riksrevisionens rapport. Men jag är övertygad om att utan polisreformen 2015 skulle vi inte ha den framgång mot den organiserade brottsligheten som vi har i dag.

(Applåder)