Herr talman! Det är alldeles riktigt att beroendet av rysk olja – alltså formellt sett laglig rysk olja – fortsätter att vara för stort i ett antal länder. Det kommer vi nog att få se framöver också. Det är dåligt på många olika sätt, men det är naturligtvis mindre dåligt när det inte längre leder till låsningar gentemot Ukraina.

Det är en komplex situation inför den här budgeten. Det är nämligen, som jag sa, ett ganska stort antal länder som har den gemensamma ståndpunkten att det är en alldeles för stor budget. Det beskrevs ganska livfullt och med ganska ultimativa uttryck – allt från den tyska konstitutionsdomstolen till detaljerade beskrivningar av hur stor nettoutgiftsökning det skulle bli för ett antal länder – på ett sätt som de andra inte kunde missförstå. Där är en grupp länder.

En annan grupp länder är nästan mest inne på att slå vakt om det de redan har, det vill säga mycket pengar till jordbrukspolitik och sammanhållningspolitik. Det råkar sammanfalla med att det är länder som ofta inte är nettobidragsgivare.

Sedan har vi en skara länder som tycker att det är rätt viktigt att skifta tyngdpunkt. Det handlar om mer pengar till att skydda yttre gräns, mer pengar till försvarsindustrisamarbete, mer pengar till säkerhetsfrågor och mer pengar till klimatomställningen. Det är alltså genuint gemensamma europeiska frågor som länder inte kan lösa själva. Ska man skifta om krävs det mer pengar där och mindre pengar på andra ställen, och då skapas det nya låsningar.

Sedan finns det länder som av helt olika skäl vill att det ska vara nya egna resurser. En del vill det av rent pragmatiska anledningar. De har inte pengar själva och tror att de, om de plockar upp nya europeiska pengar, åtminstone slipper få en ökad prislapp vad gäller den egna betalningen. Andra vill detta av lite mer principiella anledningar. Ett land som Frankrike döljer inte att man verkligen vill ha mer gemensamt europeiskt och ser en fördel med det.