Herr talman! Jag har också prövat. Jag var på Kyiv School of Economics för ett par år sedan och gästföreläste för studenter som läste statsvetenskap, ekonomi och public policy. De ställde förstås frågan: ”Hur långsamt kan det gå med våra medlemskapsförhandlingar?” Jag försökte förklara hur regelverket ser ut men också olika länders olika uppfattningar. Till slut var jag tvungen att säga att en dag när ni är EU:s 28:e medlemsland kommer det 29:e landet att knacka på dörren. Då ska ni ta ställning till om de lever upp till alla de kriterier som ni tycker är i unionens gemensamma intresse. Och jag är inte hundra procent säker på att ni omedelbart kommer att säga ja då. Det höll de faktiskt med om.

Det här är svåra saker. Det är alldeles uppenbart att det värsta problemet nu har tagits bort, och det är bara bra. Sedan tror jag inte att vi ska räkna med en dramatisk ungersk förändring i synen på medlemskap, det vill säga på processen. Även vi upprätthåller en grundläggande uppfattning om att man ska leva upp till EU:s krav för att bli medlem. Här tar vi inte en massa andra hänsyn. Det är viktigt.

Samtidigt pågår diskussioner om man kan skynda på det här på olika sätt. Tyskland har ju tagit initiativ för att diskutera en snabbare väg framåt och pröva den med lite olika länder. Ingen kom så att säga fram ur garderoben och sa: ”Vi är emot.” Men de ganska självklara invändningarna hörs. En självklar invändning är hur fort det egentligen går med antikorruption och sådana saker. En annan invändning är hur vi ska hantera alla stater i västra Balkan om vi ska ha ett snabbare spår för Ukraina. En del länder är minst lika engagerade i västra Balkan som i Ukraina. En tredje invändning kommer från de länder som vet att de till och med måste ha folkomröstning om ett resultat av medlemskapsförhandlingar.

Jag ser alltså rätt många hinder i vägen. De ser även president Zelenskyj, så han var väldigt resonabel i frågan. Men det finns en hög förväntan, och vi ska göra vårt för att infria den.