Herr talman! Europeiska rådet träffades i torsdags och fredags för ett informellt EU-toppmöte på Cypern. Den stora frågan för mötet var naturligtvis situationen i Mellanöstern och de olika ekonomiska konsekvenserna, inte minst de som är kopplade till högre energipriser, som vi nu ser runt om i världen – i Europa men också här i Sverige.

Mötet präglades också av att det var det första EU-toppmötet på 16 år utan Ungerns premiärminister Viktor Orbán i salen. Han var alltså inte med på sitt sista EU-toppmöte. Det märktes både i hur diskussionerna lät på plats och i de för Ukraina viktiga beslut som kunde fattas inför mötet.

President Zelenskyj deltog på plats i början av mötet och gav sin syn på läget, både situationen vid fronten och den bredare strategiska kontexten så här en bit in på det femte krigsåret. Ryssland låtsas ju inte ens längre vilja ha fred utan förhalar det mesta rätt ogenerat. Ukraina fortsätter att försvara sig. Jag brukar säga att Ukraina just nu inte håller på att vinna kriget, men Ukraina håller inte heller på att förlora kriget.

Det är uppenbart att USA alltmer låter Ukraina bli en fråga för oss i Europa, inte minst när det gäller militärt och ekonomiskt stöd. Att vi i Europa tar vårt ansvar är viktigt, både för oss själva och vår säkerhet och för Ukrainas säkerhet.

Därför var det glädjande att vi till slut, efter långa blockeringar från Ungern och Slovakien, kunde fatta de sista politiska besluten för att få igenom det stora lånet på 90 miljarder euro och det 20:e sanktionspaketet mot Ryssland. Detta kommer att säkerställa att Ukraina har de absolut nödvändiga resurser som krävs för att kunna försvara sig militärt och upprätthålla ett fungerande civilt samhälle. Samtidigt fortsätter Europa att slå mot den ryska ekonomin, inte minst mot skuggflottan.

Arbetet måste nu fortsätta med den uthållighet som de här pengarna skapar förutsättningar för. Det handlar om att mobilisera ytterligare stödpaket till Ukraina och ytterligare sanktionspaket mot Ryssland och om att Ukraina får ta steg framåt i sin EU-anslutning. Det är just när det gäller EU-anslutningen vi måste gå framåt nu när Ungern inte längre blockerar varje möjlighet till framsteg. Inte minst driver vi själva på för att så snabbt som möjligt kunna öppna kluster 1, som det heter, så att de riktiga medlemskapsförhandlingarna kan börja.

Den riktigt stora diskussionen kretsade framför allt kring de ekonomiska konsekvenserna för EU av kriget i Mellanöstern. EU-kommissionen hade precis före mötet presenterat ett förslag till en politisk verktygslåda, som det heter på EU-språk, med olika bra förslag och rekommendationer för hur vi inom EU på kort och lång sikt kan hantera väldigt volatila och höga energipriser.

Den svenska regeringen delar på många områden kommissionens bedömning av läget och av vilka åtgärder som här och nu är rimliga och proportionerliga. Flera andra medlemsstater hade inför mötet efterfrågat betydligt mer långtgående åtgärder, som på kort sikt kanske skulle ge vissa medlemsstater små fördelar men som på lång sikt skulle vara både klimatmässigt och ekonomiskt farliga – särskilt för ett land som Sverige, där vi och våra företag har investerat stort i den gröna omställningens långsiktiga trovärdighet.

Detta gäller allra tydligast EU:s utsläppshandelssystem, ETS. Här är den svenska rösten väldigt tydlig. Vi ska inte riva upp den europeiska klimatlagstiftningen för att i stället förlänga ett fortsatt beroende av fossila bränslen. Tvärtom måste hela Europa ta ansvar för att bygga mer planerbar, fossilfri energiproduktion här i Europa och på det sättet minimera både volatiliteten, alltså upp- och nedgångarna i energipriserna, och vårt beroende av instabila och ibland direkt farliga länder och regioner.

Även i den viktiga frågan om att svenska flaskhalsintäkter inte ska spenderas i andra länder har Sverige fått bra gensvar, både från kommissionen och från andra medlemsstater. Det gäller den fundamentala frågan om att pengarna inte ska tillåtas lämna Sverige och användas för att bygga nät i andra länder men också frågan om att vi själva vill att dessa intäkter ska kunna användas på ett så flexibelt sätt som möjligt. I den frågan fortsätter förhandlingarna, och ingenting är klart förrän allting är klart. Men vi vet själva bäst vad som behövs och borde därför i högre grad få avgöra vad dessa pengar används till.

I den verktygslåda som presenterades förra veckan återupprepade kommissionen det som vi drev igenom på Europeiska rådet i mars, nämligen en tydlig skrivning om flexibel användning av nationella flaskhalsintäkter – så långt, så bra. Med denna förhandling är alltså inte över än, och detaljerna återstår att se. Frågan återkommer därför på ett ministerrådsmöte i slutet av juni, och regeringen fortsätter att intensivt driva Sveriges ståndpunkt.

Jag vill gärna passa på att uppmana svenska partier att prata med sina europeiska partikollegor och bidra i detta arbete. Här har Team Sweden en viktig laguppgift framför sig.

Parallellt, herr talman, med oro för de ekonomiska konsekvenserna finns en påtaglig oro för den svåra humanitära och säkerhetsmässiga situationen i hela Mellanöstern. EU är, som alla vet, ingen central maktfaktor i frågor om krig och fred i Mellanöstern. Men EU måste fortsätta att utgöra en röst för de-eskalering, stabilitet och fri passage genom Hormuzsundet.

Låt oss inte heller tappa fokus på det civila lidande som vi fortfarande ser runt om i regionen. Regeringen har sedan krigets början bidragit med över 2 miljarder kronor till humanitärt stöd i Gaza. Sverige var 2025 den största bilaterala givaren till Gaza av alla EU-länder. Vi har nyligen gått fram med två humanitära stödpaket på totalt 135 miljoner kronor till Libanon med anledning av den mycket svåra humanitära situationen där. I en tid där många, både i och utanför Sverige, mest pratar om allt som borde göras gör vi saker som har betydelse på riktigt.

Även EU:s långtidsbudget, som förkortas MFF, diskuterades, och diskussionen följde väldigt etablerade och förväntade mönster.

Tillsammans med rätt många likasinnade underströk jag det fullkomligt orimliga i ett budgetförslag som är så stort och så dyrt. När många medlemsländer har pressade egna budgetar måste EU mer än någonsin också prioritera hårt.

En del länder menar tvärtom att det är just på grund av det rådande läget och alla nya utmaningar som EU:s budget måste växa. Ganska få motsätter sig ett ökat fokus på säkerhet, migration, klimat och konkurrenskraft, men desto fler värnar alla de traditionella utgiftsområdena, som sammanhållningspolitik och jordbrukspolitik.

Ståndpunkterna följer kanske inte helt förvånande relativt exakt de olika nationella ekonomiska intressena, om än ofta förklädda till allmänintressen.

För att undvika avgiftshöjningar vill en del länder acceptera kommissionens förslag om att skapa nya intäktskällor till EU-budgeten, sådant som kallas nya egna medel. Från svenskt är vi som bekant rätt skeptiska till detta. Vi vill att skattepolitiken förblir nationell. Vi är det också för att det inte finns några gratis pengar. Utgifter som tas ut i EU:s budget sker på bekostnad av nationella budgetar eller på bekostnad av företag eller konsumenter. Att tro att EU på något magiskt vis kan trolla fram helt nya pengar är en återkommande – men också en återkommande dålig – ryggradsreflex hos lite för många medlemsstater.

Vi i Sverige står dock långt ifrån ensamma i vår stramare syn. Tyskland, Belgien, Österrike, Nederländerna, Danmark och Finland var väl de länder som kanske tydligast uttryckte snarlika ståndpunkter som Sverige. Det kommer att bli många tuffa möten innan budgeten kan spikas; tidigast vid årsskiftet är min bedömning.

Att Sverige den här gången har en majoritetsregering som kan fatta beslut å Sveriges vägnar är viktigt när vi ska fatta beslut om nästa EU-budget – inte som förra gången, då den socialdemokratiska regeringen saknade kontroll över sitt eget regeringsunderlag. Stefan Löfven och hans finansminister Magdalena Andersson fick i stället vädja till Moderaterna för att få majoritet i Sveriges riksdag.

Med detta, herr talman, avslutar jag redogörelsen från mötet.

(Applåder)