Herr talman! Jag är en oerhört varm anhängare av paradigmskiften på en lång rad olika områden. Det gäller till exempel synen på straff, där jag vill uppgradera brottsoffrens och samhällsskyddets intressen och sätta dem före gärningsmannens, och det gäller även i många andra sammanhang.

Det vi talar om nu är dock inte ett uttryck för paradigmskifte; det är en felaktig beskrivning. Jag delar inte alls den beskrivning som ledamoten gör av vare sig intentionerna bakom lagförslaget eller de effekter som det påstås kunna få.

Det är alltså inte så, vill jag understryka, att polisen med denna lagstiftning får några nya befogenheter att neka tillstånd till en sammankomst baserat på sammankomstens syfte, innehåll, aktörer eller budskap. Vad det handlar om, om vi ser det praktiskt, är att tydliggöra den verktygslåda som lagstiftaren har förutsatt att polisen har och som polisen själv också tidigare förutsatte att man hade.

I ett läge där man bedömde att man måste neka en sammankomst tillstånd med hänvisning till ordningen och säkerheten upplevde polisen sig tidigare ha större flexibilitet. Man kunde säga: Vi behöver inte vägra det här tillståndet. Vi kan släppa på den här demonstrationen men på en annan tid och en annan plats. Då undviker vi de här ordningsstörningarna. Den möjligheten saknar man i dag efter ett antal domstolsavgöranden som inte riktigt gått i linje med vad jag tror att lagstiftaren hade förväntat sig av lagstiftningen.

Man kan lika gärna säga att vi korrigerar detta. Vi återställer det rättsläge som alla har förutsatt ännu gäller. Poängen är alltså att polisen ska ha större flexibilitet att släppa på sammankomster även när det finns risker för ordning och säkerhet, inte motsatsen.

Det är helt riktigt att tid och plats – det är vi också väldigt noggranna med att understryka – inte alltid men ofta kan vara en väldigt viktig del av opinionsyttringen. Får jag säga samma sak vid en annan tidpunkt på en annan plats får det inte samma kraft.

Det är naturligtvis något som också genomsyrar vår reglering: Man ska ha som utgångspunkt att alltid släppa på vid den tid och på den plats som den som vill genomföra den allmänna sammankomsten önskar, just på grund av insikten att tiden och platsen ofta kan vara en viktig del, eller i alla fall en del, av opinionsyttringen.

Vad det landar i är alltså att polisen i ett läge där ordningen och säkerheten är sådan att man bedömer att man måste vägra tillstånd – något polisen alltså kan göra redan med dagens regler – får möjlighet att anvisa en annan tid och en annan plats för att möjliggöra sammankomsten i stället för att vägra den tillstånd och ställa in den. Det kan man mer rätteligen beskriva som att vi stärker och utvecklar yttrandefriheten och rätten att genomföra allmänna sammankomster än som att vi avvecklar eller begränsar den.

Jag håller naturligtvis också med om att detta ska ses i ett sammanhang där polisen har många andra verktyg till sitt förfogande. Nu står vi i Sveriges riksdag, och för något år sedan var det många som upplevde att det var väldigt stökigt mellan de två riksdagshusen. Det blev en påträngande och besvärlig situation för ledamöter som arbetade i husen och för allmänheten som skulle passera. Det är klart att det är möjligt att använda andra lagstiftningsverktyg. Det handlade inte om allmänna sammankomster under ordningslagen, utan polisen kunde med tillämpning av andra bestämmelser i polislagen säga: Självklart ska ni få ge uttryck för er uppfattning, men ställ er här borta på Mynttorget så är ni fortfarande nära riksdagen och vi kan upprätthålla ordning och säkerhet på ett bra sätt.

De som verkligen är våldsamma eller hotar andra ska lagföras med helt andra verktyg.

Detta ska ses som en bekräftelse på den ordning vi redan har men med ökad flexibilitet för polisen att släppa på sammankomster snarare än att förhindra dem.