Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret!

I propositionen föreslås också att Polismyndigheten ska kunna besluta om en annan tid eller plats för en sammankomst än den som angetts. På papperet kan detta framstå som rimligt, men i praktiken riskerar det att få långtgående konsekvenser.

Demonstrationsfriheten handlar inte bara om rätten att uttrycka en åsikt utan också om rätten att göra det där budskapet faktiskt når fram. En demonstrationsrätt som i praktiken hänvisas till avlägsna eller irrelevanta platser eller tider är inte en verklig demonstrationsrätt.

Polisen har redan i dag möjlighet att föra dialog om tid och plats. Det är en väl fungerande ordning. Men när dialog ersätts av ensidiga beslut sker en principiell maktförskjutning från medborgarna till staten.

Skrivningen om möjligheten att ställa in sammankomster i förväg har också brister. Formuleringen är alltför bred. Kravet om terrorattentat finns inte i lagtexten, och i slutänden är det lagtexten som gäller. Detta är det som brukar kallas våldsverkarnas veto. Om hot om våld blir avgörande för om en allmän sammankomst får genomföras eller inte har vi i praktiken ett system där den som hotar mest också får mest makt. Det är en farlig utveckling i en rättsstat.

Herr talman! Det är viktigt att ställa frågan: Vad är orsaken till denna lagändring? Det är inte en bred folklig efterfrågan. Det är inte en demokratisk rörelse. Det är våld och hot om våld. Våld mot poliser, hot mot svenska intressen utomlands och angrepp på enskilda – det är tyvärr detta som driver förändringen. Då måste vi vara tydliga: En lagstiftning som inskränker friheten som svar på våld riskerar att legitimera just våldet.

Propositionen innebär i praktiken ett paradigmskifte. Polisen riskerar att behöva ta hänsyn till vilka reaktioner en åsikt kan väcka snarare än att skydda rätten att uttrycka den. Samtidigt finns redan lagstiftning för att hantera ordningsstörningar och våldsamma motdemonstranter. Problemet är inte avsaknad av verktyg, utan i många fall resurser och tillämpning. Risken är att lagstiftningen i stället stärker antidemokratiska krafter när den skickar signalen att hot och våld kan påverka det offentliga samtalet.

Herr talman! Om syftet är att stärka säkerheten vid allmänna sammankomster finns mer träffsäkra åtgärder, framför allt att lagföra dem som använder våld för att tysta andra. Det handlar om att lagföra dem som kastar sten och eldar polisbilar. I stället riktas denna lagstiftning mot dem som vill använda det fria ordet. Det riskerar att försvaga vår demokratiska motståndskraft i stället för att stärka den.

Jag vill därför fråga justitieminister Gunnar Strömmer: Vilka överväganden har ministern gjort kring dessa risker?