Fru talman! De senaste årtiondena har vi kunnat se hur radikala muslimer – islamister, om man så vill – sakta men säkert har tillåtits flytta fram sina positioner. En liberal invandringspolitik och svenska skattemedel har givit dem möjlighet att etablera sig även här i Sverige.

Vi kan se hur dessa islamister, som ofta har kopplingar till muslimska diktaturer och terroristorganisationer, arbetar målmedvetet med att attackera våra demokratiska institutioner. De opererar från moskéer på svensk mark vilka ibland används som utländska spioncentraler men också för att främja olika former av extremism samt sprida hatfyllda budskap mot icke-muslimer i allmänhet och ofta mot judar i synnerhet.

Den här islamiseringen går allt fortare och äter sig allt djupare in i Sveriges demokratiska samhällskropp. Vi vill hävda att just islamiseringen är det största hotet som den demokratiska världen någonsin har stått inför. Vi är några som har varnat för detta, även undertecknad – faktiskt under väldigt många år. Varje gång har vi anklagats för att vara rasister, och väldigt ofta har vi även anklagats för att vara islamofober.

Just begreppet islamofobi är intressant eftersom ordet fobi egentligen är en form av psykiatrisk diagnos. Jag har personligen svårt att se hur det kan gynna det demokratiska samtalet att den som använder sin lagstadgade yttrandefrihet till att exempelvis kritisera islam och dess många avarter anklagas för att vara psykiskt sjuk. Om jag tolkar svaret från statsrådet, som jag för övrigt vill tacka för, rätt verkar vi vara helt överens i just den frågan.

Fru talman! Genom att stämpla människor som islamofober försöker islamisterna tysta legitim kritik av islam men även legitim kritik av den ideologi som styr diktaturer och halvdiktaturer runt om i den muslimska världen. Det finns till och med exempel på att liberala muslimer som exempelvis kämpar för kvinnors rättigheter eller söker demokratiska reformer har anklagats för att vara just islamofober.

Samtidigt kan vi se hur politiker, journalister och andra har valt att svälja det jag kallar det islamistiska betet, och den nuvarande svenska regeringen är tyvärr inget undantag. Så sent som den 15 mars kunde vi som bekant se Utrikesdepartementet skriva i sociala medier att man vill bekämpa olika former av rasism, inklusive islamofobi. Jag tycker att det är anmärkningsvärt.

Om man inte har den bakgrund som vi precis har fått av statsrådet kan man ju tolka detta som att regeringen faktiskt delar den begreppsanvändning vi ser i många andra länder över stora delar av världen, där den som kritiserar islam – även om det görs sakligt – alltså anklagas för att vara islamofob och då dessutom jämförs med någon sorts rasist. Jag tycker att det är problematiskt.

Det är dock inte första gången det här händer. Sommaren 2023 använde till exempel den dåvarande utrikesministern Tobias Billström begreppet i ett brev till den muslimska samarbetsorganisationen OIC från den svenska regeringen. Han skrev bland annat att han – och jag citerar – fördömer alla islamofobiska handlingar. Brevet skrevs med anledning av de uppmärksammade korankravallerna.

Jag kan tycka att det är problematiskt när i det här fallet en regeringsföreträdare använder det här begreppet på det sättet. Han utgår från begreppet islamofobi när han skriver till OIC, den muslimska samarbetsorganisationen med 57 medlemsländer, och ber dessutom ursäkt. Han ber alltså om ursäkt för att vi har en långtgående yttrandefrihet i Sverige. Vad man än må tycka om koranbränningarna är det naturligtvis problematiskt, för vi har inget att be om ursäkt för. Vi ska vara väldigt stolta över vår långtgående yttrandefrihet.

Jag menar att vi bör göra allt vi kan för att inte falla på det islamistiska greppet och använda den sortens begrepp som islamister använder mot oss och vår demokrati.