Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jo, absolut, men vi behöver även ställa krav på dem som har det nationella ansvaret, till exempel när det gäller Försäkringskassan och dess syn på personlig assistans. Man har blivit mycket striktare över tid, och det har också skett en förskjutning i tolkningarna. Det är viktigt att ha med sig att vi inte bara kan lägga ansvaret för bristerna på kommunerna, utan vi behöver även jobba nationellt.

Jag kollade i Socialstyrelsens rapport, och det är talande att man skriver: ”Vi finner det anmärkningsvärt att det trots införande av riktlinjer inte har skett en större förbättring. Konsekvensen av denna låga grad av boendestöd till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd är att fler i den aktuella gruppen riskerar att inte återhämta sig, inte klara av att bo i egen ordinär bostad och även försämras i sitt tillstånd. Detta innebär inte bara ett lidande för individen själv utan får även negativa konsekvenser för personer i hens omgivning.”

Det är precis detta som fallet med Gustaf illustrerar. En av konsekvenserna när man inte får rätt stödinsatser är att de anhöriga måste bära ett väldigt tungt lass. Därför är det angeläget att vi går vidare.

Kanske går det inte att ge ett svar här och nu, men kan vi räkna med att regeringen återkommer inom kort? Vi väntar ju på både en ny ledsagningslag och en översyn av LSS-lagstiftningen. Är regeringen också beredd att skjuta till finansiering? En av Riksrevisionens rekommendationer är ju att ge kommunerna en stark finansiering så att de kan utöva LSS enligt de förändringar regeringen vill se.