Fru talman! Jag är medveten om att ministern har varit illa berörd och oroad över de olika tillämpningarna.

Historiskt har stat, kommun och regioner alltid haft olika nivåer som gett olika insatser. Länge fungerade det väl eftersom varje instans utgick från individen. Men något hände i början av 2000-talet. Då förändrades synen på stödinsatser, framför allt personlig assistans. Det blev en destruktiv spiral där Försäkringskassan började göra mycket striktare bedömningar med ny vägledning och nya direktiv, och fler fick avslag. Många gick då vidare till förvaltningsrätten, och en juridifieringsprocess satte igång.

Jag minns detta för att jag satt som fritidspolitiker i en nämnd i Umeå och sa att man borde hålla lite koll på om kommunens kostnader för assistans skulle öka. Bara under perioden 2010–2014 ökade sedan kommunernas kostnader med nästan 50 miljoner som en konsekvens av att personer knuffades ned från statlig personlig assistans till kommunal assistans.

Detta ledde i sin tur till att kommunerna började fundera på hur de skulle göra bedömningarna. Det satte igång en juridifieringsspiral, och varje kassa ser nu om sitt eget hus. De som drabbas hårdast och faller mellan stolarna är de människor som har omfattande behov av stödinsatser från alla de olika insatserna. Detta kan vara bra att ha med sig, men självklart ska vi jobba framåt.

Jag vill vara tydlig med att vi alla bär ett ansvar här. Miljöpartiet tog i regeringsställning kanske inte heller detta på fullt allvar. Men med detta sagt: Situationen är allvarlig, och vi skulle verkligen behöva gå vidare. Hur kan vi jobba för att göra de ändringar som behöver göras i LSS-lagstiftningen så att personer som är helt beroende av stödinsatser, oavsett om det är ledsagning, daglig verksamhet, kontaktperson eller personlig assistans, ska få sin stödinsats utan att behöva föra en byråkratisk kamp? Och, framför allt, hur kan vi jobba för att göra det mer jämlikt i hela landet så att stödinsatser inte blir ett välfärdslotteri?