Fru talman! Jag tackar för det stora intresset för dessa frågor. Jag tycker att det visar på Sveriges styrka.

Jag skulle inte vilja göra detta till en höger-vänsterfråga. I motståndet mot hbtqi-personers fri- och rättigheter har vi nästan en hästskoeffekt: Det är ytterkanten på högersidan men också ytterkanten på vänstersidan som på olika sätt motarbetar vad som i grund och botten handlar om mänskliga fri- och rättigheter.

I många västerländska demokratier ser vi att den här kritiken framför allt kommer högerifrån. På den afrikanska kontinenten, däremot, är många av de länder som begränsar hbtqi-personers fri- och rättigheter genom att införa denna typ av lagstiftning socialistiska länder.

Detta är alltså i grund och botten inte en höger-vänsterfråga. Det är som en hästsko: Ytterkanterna i båda läger förenas i att begränsa människors fri- och rättigheter, oavsett vilken sexuell läggning man har.

Svenskt bistånd är och förblir mycket generöst, motsvarande 0,85 procent av bni 2025. Vi gör stora och viktiga insatser på det här tematiska området i de aktuella länderna.

Jag har själv varit på en biståndsresa i Uganda, och jag vill verkligen understryka att både rödgröna och blå regeringar har gjort viktiga skillnader för hbtqi-rörelsen där. Stödet har pågått i många decennier, oavsett vilka som innehaft regeringsmakten. Där kan vi tydligt se att svenskt stöd verkligen har gjort skillnad på allvar – delvis i lite mer tekniska frågor, som att försvara hbtqi-personer i rättsprocesser, delvis i att skapa säkra rum, givet att detta är kriminaliserat, så att hbtqi-personer kan träffas och mötas, samt delvis ett politiskt engagemang: att man kan organisera sig och att det finns finansiellt stöd också till det.

De jag träffade visade mycket stor tacksamhet för Sveriges engagemang, både i termer av finansiellt stöd och i termer av politiskt stöd. Jag vet inte hur många bilaterala möten jag haft med andra biståndsministrar, utrikesministrar och statschefer där jag tagit upp just frågan om hbtqi-personers fri- och rättigheter.

Sverige fortsätter alltså att vara en viktig röst i debatten, både politiskt och finansiellt. Det är viktigt, för om Sverige inte gör det kommer det att vara väldigt få andra länder som gör det. Vi ser ju tillbakagången i USA. Sedan har vi Kanada och i princip de nordiska länderna – sedan är det relativt tyst.

Sida bidrar också på flera håll till att motverka det finansieringsbortfall vi ser, till exempel för den globala hbtqi-rörelsen. Det sker bland annat genom stöd till flera viktiga aktörer, till exempel ILGA World – International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association. Detta stöd uppgår till 30 miljoner kronor.

Eftersom jag fick konkreta frågor ska jag också ge konkreta svar. Detta är ändå en ansvarsutkrävande debatt i kammaren. En fråga handlade om en ny strategi. Jag kan väl säga så här: Vi jobbar ju mycket med dessa frågor. Vi ska inte fastna i förvaltningsrättsliga frågor; det viktiga är att stödet når ut i fält. När det gäller nya strategier tror jag i ärlighetens namn att Sida har haft lite för många strategier som har överlappat varandra. Stödet går nu till hbtqi-personer. Det är det som är centralt.

Vad gäller stöd till olika partianknutna organisationer har vi samma regelverk för alla. Vi har dessutom skärpt det regelverket genom en ny instruktion till Sida. Om organisationer på olika sätt undergräver exempelvis kvinnors och flickors mänskliga rättigheter ska Sida tillämpa en försiktighetsprincip. Men vi har självständiga myndigheter i Sverige, och det är ytterst Sida som gör den bedömningen.