Fru talman! Tack för möjligheten att debattera den här viktiga frågan!

Hbtqi-personer har inte på länge mött ett sådant stort motstånd mot vår existens och vårt sätt att leva som vi gör i dag. Den backlash vi har sett sedan 90-talet i omvärlden har nog aldrig varit så påtaglig som nu.

Det ställer såklart krav på länder som Sverige, som stöttar hbtqi-personers rätt att leva fria liv runt om i världen. Det ställer krav på att vårt engagemang fortsätter att vara starkt och att det fortsätter att omsättas i reella tal när det kommer till pengar och stöd till de rörelser som utgör den demokratiska motståndskraft som är så viktig i dessa tider.

Det här sker överallt. I Afrika ser vi en enorm tillbakagång, där över 30 länder nu kriminaliserar homosexualitet. Det är en fruktansvärd utveckling. Det är vida känt att homosexualitet är kriminaliserat i många länder i Mellanöstern sedan en tid tillbaka, och i exempelvis Iran är konsekvensen dödsstraff om man är homosexuell.

Fru talman! Det hat mot hbtqi-personer som finns i många delar av världen sprider sig nu också i vår del av världen. I Ungern förbjöds Pride och i USA har flera stater förbjudit hbtqi-litteratur och annat som kan anses vara förknippat med hbtqi-personer. I Polen ville det förra styret införa zoner där hbtqi-personer inte skulle få vistas.

Det här, fru talman, är ett resultat av en högerextrem rörelse som växer runt om i världen. Det är samma rörelse som jag anser att den här regeringen har gjort sig beroende av här hemma i Sverige. Dessa rörelser stöttar varandra på ett strategiskt sätt. I mars kunde vi ta del av hur Sverigedemokraternas biståndsorganisation stöttar anti-hbtqi-rörelser i Brasilien, och det gör den säkert i många fler länder.

Det här är alltså svenska skattepengar som går till organisationer som arbetar för att människor ska leva mindre fritt. Det är skattepengar som går till organisationer som arbetar för att homosexuella ska känna sig mindre fria. I samma läge jobbar regeringen för att stötta hbtqi-personers frihet och mänskliga rättigheter runt om i världen. Jag förstår inte riktigt hur det där går ihop, fru talman, men statsrådet får gärna redogöra för det.

Oavsett vad Sverigedemokraternas biståndsorganisation gör visar detta att den högerextrema rörelsen jobbar väldigt strategiskt. Det betyder att den demokratiska motståndsrörelsen, alltså hbtqi-rörelsen, behöver allierade. Det är viktigt. Hbtqi-personer har alltid varit helt beroende av att det finns allierade runt om i världen.

Stödet från Sverige, Nederländerna, Kanada och USA utgjorde tidigare ungefär 80 procent av allt bistånd som gick till hbtqi-rörelsen. Som ledamoten Anna Lasses redogjorde för tidigare har stödet från USA helt försvunnit, och det ställer såklart krav på Sverige att öka stödet.

Fru talman! Jag vill dock inte fastna i en volymdebatt, för jag förstår att man kan ha olika åsikter om det. Men oavsett hur mycket bistånd man ger och vill ge kan man arbeta med det på lite olika sätt.

Jag vill därför fråga statsrådet om regeringen kan tänka sig att ta fram en särskild hbtqi-strategi på Utrikesdepartementet för att stötta denna rörelse runt om i världen.

Kan regeringen också tänka sig att stötta vårt förslag om ett särskilt hbtqi-sändebud för att jobba mer strategiskt med frågan?

Slutligen måste jag ställa ännu en fråga: Anser ministern att utbetalningen till Sverigedemokraternas biståndsorganisation bidrar till att uppnå en värld där fler hbtqi-personer kan känna att de kan leva fria liv?