Fru talman! I minst 65 av jordens länder klassas man som kriminell om man blir kär i någon av samma kön. Straffen varierar från böter ända upp till dödsstraff. I en lång rad andra länder är det, låt oss säga, svårt att vara hbtqi-person då trakasserier och våld är vanligt och inte ses som något särskilt konstigt.

Samtidigt sker en allmän tillbakagång av demokratiska rättigheter, där hbtqi-personer är de som står först i ledet när det gäller att drabbas av förtryck.

Under det senaste året har vi många gånger hänvisat till USA:s brutala slakt av biståndet. Det går knappast att komma ifrån att de som drabbats allra värst av detta är just hbtqi-personer. Det beror helt enkelt på att det är relativt få länder som stöttar utsatta hbtqi-personer runt om i världen, och USA var by far den största.

Denna tragiska utveckling har inneburit att Sverige, som redan tidigare var en stor stöttepelare, nu är en av de absolut viktigaste och största givarna av bistånd som på olika sätt stöttar hbtqi-personers rättigheter runt om i världen – inte bara i antal kronor räknat, utan även i sak. Sverige är ett av de tongivande länder som står upp för hbtqi-personers rätt att precis som alla andra välja hur livet ska levas.

USA har dessutom på flera andra sätt gått från att vara den viktigaste försvararen till att i dag till viss del bidra till den antirättighetsrörelse som har vuxit fram. Det handlar om organisationer som av någon fullständigt bisarr anledning nu har tid, kraft och pengar att lägga på vad som i klartext är att förstöra för människors rätt att välja hur de vill leva sina liv. Den här rörelsen lever också i allra högsta grad i EU och Europa.

Med detta sagt tackar jag för svaret på min interpellation, som handlar just om Sveriges roll och arbete för hbtqi-personers rättigheter i världen. Jag känner mig trygg med att statsrådet verkligen anser att detta är en både viktig och prioriterad fråga och att det är viktigt att Sverige står upp för den.

Det finns dock ändå några frågetecken. Bistånd till hbtqi-personer står framför allt att finna i de potter som går till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, och såklart i bistånd till demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

När RFSU i höstas granskade stödet till SRHR konstaterades att andelen av svenskt bistånd till just SRHR minskade med 35 procent från 2021 till och med 2024. Det har dessutom sjunkit med 25 procent i reda pengar, vilket motsvarar ungefär 900 miljoner kronor.

Den stora minskningen kom, inte oväntat, i samband med Rysslands brutala anfall mot Ukraina, men även under denna mandatperiod har det skett en tydlig minskning. Detta är något som också märks av de organisationer som jobbar för hbtqi-personers rättigheter.

Hur går detta ihop med regeringens prioritering att stå upp i dessa frågor?

Likaså har utvecklingsbistånd fasats ut och ambassader lagts ned i länder där hbtqi-personer är särskilt utsatta. Samtidigt ökar stödet från den internationella antigenderrörelsen, inte sällan till samma länder.

Även om statsrådet har svarat väl när det gäller Sveriges hållning har jag fortfarande en fråga som gäller framtiden, med start i dag: Vad borde och vad kan Sverige göra mer, både med biståndet och som tung ledare i rättighetsfrågor generellt i världen?