Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Ännu har vi inte kunnat se någon ursäkt från Israels håll, utan bara utredningar. Denna historiska händelse får ytterligare aktualitet när den sätts i relation till samtida politiska beslut i Israel. Den nyligen antagna lagstiftningen om utvidgade möjligheter till dödsstraff har väckt omfattande kritik, inte minst från människorättsorganisationer och europeiska regeringar, inklusive den svenska. Kritiken rör bristande rättssäkerhet, ojämlik tillämpning och risk för att lagen i praktiken främst riktas mot palestinier.

När en stat inför eller utvidgar dödsstraff, särskilt i ett sammanhang där rättsväsendets oberoende ifrågasatts, uppstår farhågor om hur makten kan användas mot politiska motståndare. I detta perspektiv kan mordet på Folke Bernadotte ses som en historisk parallell. Det var en situation där en aktör som uppfattades stå i vägen för politiska mål undanröjdes utan efterföljande rättsligt ansvar.

Mordet på Folke Bernadotte var varken det första eller det sista i detta sammanhang. Det kan ses som en del av ett större mönster. Under årtionden har Israel riktat sig mot personer som motsatt sig ambitionen att kontrollera hela Palestina. Det gäller inte bara soldater utan även journalister, författare, poeter, läkare, politiker och människorättsaktivister. Det är människor som inte burit vapen men som använt ordet som sitt främsta verktyg.

Här i Sverige har kritiken av Israels ockupation av Palestina och folkmordet i Gaza ofta mötts av anklagelser om antisemitism eller terrorismromantik. Sådana etiketter används återkommande som verktyg för att tysta, avfärda och misstänkliggöra kritik.

Vi har sett det i behandlingen av bland annat tidigare utrikesminister Margot Wallström, Greta Thunberg och Zara Larsson. Samtidigt har många valt att applådera detta, ibland av okunskap, ibland av bekvämlighet och ibland därför att det sammanfaller med egna politiska intressen. Tystnaden och acceptansen blir därmed inte passiv, utan en aktiv del av problemet.

Sammantaget visar mordet på Folke Bernadotte, den nya dödsstraffslagstiftningen och behandlingen av Israels ockupationsmotståndare på en djupare problematik som rör ansvar, rättvisa och statens maktutövning. I grunden handlar det om hur historiska handlingar hanteras och vilka principer som tillåts styra dagens politiska beslut.

Frågan är därför inte bara historisk, utan djupt samtida: Ska ansvar utkrävas, eller ska tystnad och selektiv rättvisa fortsätta att prägla det internationella agerandet? Det är ett vägval som inte bara formar bilden av det förflutna, utan också avgör trovärdigheten i dagens och morgondagens politik.

Därför ville jag ge Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard en möjlighet att agera och bidra till att ge Folke Bernadotte den upprättelse han förtjänar – för hans ryktes skull, för hans familj och för Sverige.