Fru talman! Tack, utrikesminister Maria Malmer Stenergard, för svaret!

Jag vill inleda med att citera historikern Herman Lindqvist. ”Fredagen den 17 september 1948 körde tre diplomatbilar utan eskort in i den judiska delen av Jerusalem. Plötsligt spärrades gatan av en jeep. Fyra uniformerade och beväpnade män hoppade ur jeepen och sprang mot den tredje bilen i konvojen. De höjde sina automatvapen och tömde magasinen mot bilens baksäte. Där satt FN-medlaren, den svenske greven Folke Bernadotte, med två medarbetare.

Bernadotte träffades av sex skott, hans franske assistent av sjutton. Bägge männen avled omedelbart. De fyra mördarna sköt sönder bilarnas däck och kylare, varefter de försvann med sin jeep. Redan dagen efter attentatet stod det klart att det var den underjordiska judiska terroristorganisationen Lehi (Israels frihetskämpar), ofta kallad Sternligan, som låg bakom attentatet. Bernadotte hann överlämna två medlingsförslag innan han dödades. I det andra talade han om uppdelning av Palestina i två stater. Sternligan menade att Bernadotte var en brittisk lakej och svuren fiende till Israel.

Ingen dömdes någonsin för morden trots att de fyra mördarna identifierades och tre av dem under årens lopp erkände dåden i flera intervjuer i svenska medier. Den huvudansvarige utnämndes till chef för den förste israeliske statsministerns livvakt medan den som var operativt ansvarig för attentatet, Yitzhak Shamir, själv senare blev statsminister.

Sternligans många mord betraktades som israeliska hjältedåd. Attentatsmännen dekorerades med en särskild tapperhetsmedalj, som skapades för dem som ’bidragit till staten Israels grundande’.”

Detta faktum väcker grundläggande frågor om ansvar, rättvisa och historisk upprättelse. Mot denna bakgrund framstår kravet på en officiell ursäkt från Israel som rimligt och berättigat. Mordet var inte enbart en attack mot en enskild svensk medborgare, utan också en attack mot en representant för FN och därmed mot det internationella samfundet i stort. Det ger händelsen en vidare betydelse, där inte bara individen utan även principerna om internationellt ansvar och skydd för diplomatiska uppdrag står i centrum.

Att någon formell ursäkt eller kompensation ännu inte har framförts till Bernadottes familj eller till den svenska staten kan tolkas som en kvarstående brist i det historiska ansvarsutkrävandet. Frånvaron av ett sådant erkännande lämnar frågan öppen och bidrar till att den historiska uppgörelsen förblir ofullständig.

Detta väcker också frågor – inte enbart om historia utan även om principer. Om vi menar allvar med internationell rätt och ansvar kan vi inte välja när den ska gälla. Principer som endast tillämpas selektivt riskerar att förlora sin betydelse. Om internationell rätt ska ha verklig tyngd måste den gälla konsekvent – oavsett tid, plats eller aktör. Annars reduceras den till att vara något villkorligt snarare än en stabil grund för internationellt samarbete.

Israel måste ta sitt ansvar. Sverige måste tydligt kräva detta, och utrikesminister Maria Malmer Stenergard behöver agera – inte enbart i ord utan även i konkret handling.