Fru talman! Tack, utrikesminister Maria Malmer Stenergard, för svaret!

Flera människorättsorganisationer och internationella medier visar att situationen för palestinier i israeliska fängelser är mycket allvarlig och försämras snabbt. Den Israelbaserade organisationen Läkare för mänskliga rättigheter i Israel uppger att minst 94–98 palestinska fångar har dött sedan den 7 oktober. Dödsfallen kopplas till tortyr, misshandel, undernäring, vätskebrist och brist på medicinsk vård. Siffran tros vara i underkant eftersom många fångar hålls isolerade.

Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem beskriver i sin rapport Welcome to Hell systematiska övergrepp som bryter mot både israelisk lag och internationell humanitär rätt. Det handlar bland annat om frihetsberövande utan rättegång, isolering, brist på dagsljus och behandling som kan klassas som omänsklig eller förnedrande.

Medier som The Guardian och Le Monde har också rapporterat om fångar som hålls isolerade under jord med mycket begränsad tillgång till mat, vatten och sjukvård. FN:s människorättskommissariat har uttryckt stark oro och krävt att denna behandling omedelbart upphör.

Samtidigt har det ultranationalistiska partiet Otzma Yehudit, Judisk makt, som leds av Itamar Ben-Gvir, fått igenom ett förslag om dödsstraff för så kallade nationalistiskt motiverade brott. Kritiker varnar för att lagens utformning riskerar att leda till rättslig ojämlikhet, då den i praktiken kan komma att tillämpas främst mot palestinier.

Förslaget har mött internationell kritik på grund av risken för diskriminering och eftersom dödsstraff strider mot grundläggande människorättsprinciper. Det ses av många som en utveckling som kan fördjupa konflikter snarare än stärka rättssäkerheten.

Sverige har länge profilerat sig som en stark motståndare till dödsstraff och som en tydlig försvarare av folkrätten. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har visserligen uttryckt kritik mot den aktuella lagstiftningen, men frågan är om denna kritik är tillräcklig i ljuset av folkmord, etnisk rensning och en stat som i allt högre grad agerar i riktning mot ett apartheidsystem.

Mot denna bakgrund väcks en större principiell fråga: Räcker det med verbala markeringar, eller krävs tydligare politiska åtgärder för att Sverige ska leva upp till sin självbild och sina internationella åtaganden? Om folkrätten ska ha verklig betydelse måste den försvaras konsekvent, även när det är politiskt svårt.