Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag är nog en av många som blev väldigt illa berörda av avsnitten i Uppdrag granskning om Gustaf och hans anhöriga och den otroligt svåra situation de befinner sig i, om hur de vid sidan av detta tvingas föra en annan ovärdig kamp – för den rätt till stödinsatser som borde vara självklar – och om vilka konsekvenser det får. Det verkar bero på var man bor.

Här belyses givetvis också de stora utmaningarna med ojämlikt och bristande stöd till personer runt om i Sverige med diagnosen schizofreni. Det är dock en annan fråga, som jag kommer att få ställa till sjukvårdsministern. Det här handlar också om stödinsatser enligt LSS.

Jag uppskattar ministerns hjärta, engagemang och lyhördhet när det gäller dessa frågor och situationen för oss som lever med funktionsnedsättning. Det jag kanske har saknat är den krisinsikt som skulle behövas om LSS-lagstiftningen och hur hotad den faktiskt är samt den handlingskraft som skulle behöva följa krisinsikten.

LSS-lagstiftningen satte en gång i tiden Sverige på kartan och gjorde Sverige till en förebild tack vare insatserna för människor med omfattande psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar och deras möjligheter att leva ett värdigt liv med självbestämmande och delaktighet i samhället. De senaste decennierna har lagstiftningen tyvärr kommit att juridifieras alltmer. Rättspraxis avgör i allt större utsträckning rätten till insatser, och det hela har kommit att spreta något enormt.

Vi har till exempel varit inne på ledsagning och att allt fler personer med synnedsättning inte längre anses ha rätt till LSS-insatser. Vi har talat om ett skrämmande fall, som också berörde mig, med en person som inte längre har möjlighet att få ledsagning för att en gång i veckan ta sig till sina föräldrars grav och lägga blommor där. Jag kan också nämna fall som gäller personlig assistans där skillnaderna var alldeles enorma – jag tror att skillnaden mellan kommuners och Försäkringskassans bedömning av grundläggande behov var 6 000 procent.

Detta är givetvis helt ohållbart, vilket Riksrevisionen, som ministern var inne på, framhöll i sin granskning. Det gläder mig att regeringen kommer att jobba med det här. Det finns verkligen ett behov av att lagstiftningen förtydligas och att det görs en utredning och översyn av LSS-lagstiftningen, så att vi kan återgå till lagens ursprungliga intention och så att den åter blir den rättighetslagstiftning som den en gång var.

Det är bråttom. När kan vi räkna med att få en sådan översyn av själva lagen så att rättigheterna för människor med funktionsnedsättning kan förtydligas? Det ska vara likvärdigt; LSS-lagstiftningen ska inte bli något absurt postkodlotteri.