Fru talman! Återigen: Tack, statsrådet, för svaret!

Arbetsmarknadsministern! Jag konstaterar att folkhögskolorna själva vittnar om nedskärningar. Kurser läggs ned. Lärartätheten minskar. Och det är nästan 4 000 färre som deltar i allmän kurs jämfört med 2022. Det är alltså inte riktigt som statsrådet påstår.

Vi kan gå tillbaka till rapporten från Riksrevisionen. Det står väldigt tydligt att regeringens styrning inte har varit tillräckligt effektiv. Det vi ser i dag, fru talman, är alltså inget annat än ett svek mot dem som behöver samhället mest.

Jag nämnde människor som vill bidra och arbeta men som har lämnats i åratal i väntan – tre år utan stöd, ibland ännu längre. Och stödet faller, fru talman, för Arbetsförmedlingen har slagits sönder. Jag nämnde att man från 2019 fram till i dag har dragit ned på resurserna till förvaltningsanslag men också till aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser. Kontor har lagts ned. Psykologer, socialkonsulenter och arbetsterapeuter har försvunnit från myndigheten. Det är just de yrkesgrupper, fru talman, som är avgörande för att identifiera funktionsnedsättningar och ge rätt hjälp.

Riksrevisionen kritiserar regeringen. Funktionsrätt Sverige kräver handling. Ändå möts människor av passivitet, väntetider och stängda dörrar. Det är inte värdigt, fru talman. Det är inte en arbetslinje. Det är en politisk skandal.

Här går skiljelinjen i svensk politik, fru talman. Högern ser människor som kostnader. Vi socialdemokrater ser människor som tillgångar. Högern river ned. Vi bygger upp varje gång efter högern.

Min fråga till statsrådet är: Vad avser arbetsmarknadsministern att göra här och nu, med Riksrevisionens rapport som underlag, för de människor som väntat i åratal på att komma in på arbetsmarknaden och göra rätt för sig? Vilka insatser och vilka åtgärder är det? I stället för att man senare kommer med någon typ av skrivning till riksdagen vill jag och riksdagen – alla – veta här och nu. Vi har Riksrevisionens rapport. Vad avser regeringen att göra?

Tack för debatten!