Fru talman! Tack för svaret, ministern!

Jag ska försöka att ha ett lite lugnare tonläge i det här anförandet. Det berör väldigt mycket. Jag har arbetskamrater som har drabbats av asbestos. Vi ska komma ihåg att det inte bara är människor på arbetsplatsen som drabbas av detta utan att även många anhöriga drabbas. Det räcker med att man åker hem i sina arbetskläder en dag och har det med sig. Grabben eller dottern kramar om sin pappa när han kommer hem i sina arbetskläder och får då i sig asbest, vilket kan leda till asbestos. Det här är någonting som vi kommer att få leva med under lång tid framöver i och med att det tar så pass lång tid att utveckla asbestos.

I brist på bostadspolitik och med ett bostadsbyggande som är det lägsta sedan 90talet – det är kris – satsar vi mycket på renoveringar. Många av de hus som renoveras byggdes på 60- eller 70talet. Det handlar såväl om flerfamiljshus som om villor och radhus. Det råder stor okunskap, inte bara bland dem som ska ha utbildningen utan även bland andra av mina jobbarkompisar, som inte river asbest, om var asbest finns.

Det behövs kanske också ett tryck på att informera. Det behövs ett kunskapslyft i den här frågan, för kunskapsnivån har sjunkit. Speciellt den utländska arbetskraft som kommer till Sverige och arbetar, som inte har det arbetsmiljötänk som vi har byggt upp i det här landet under många år, drabbas mycket av det här. Vi vet ju att asbest inte bara finns i rörkrökar, isolering och eternitplattor. Det finns också i limmet i våra plastmattor. Det finns i kakelfixet i kaklet på väggarna i byggnader från 60- eller 70talet. Det finns även i vissa tapeter och i fönsterkitt. Det finns på väldigt många olika ställen.

Vill vi minska antalet som dör om 40 år måste vi ta tag i det nu, med den kunskap vi har. Jag önskar att vi tar den här frågan på större allvar.