Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Men jag kan samtidigt konstatera att orden inte matchar verkligheten, fru talman, för medan regeringen talar om uppdrag, regleringsbrev och informationsinsatser sitter människor av kött och blod fast i arbetslöshet år efter år.

I dag har vi över en halv miljon arbetslösa i Sverige. Bland dem finns en särskilt utsatt grupp: personer med funktionsnedsättning som innebär nedsatt arbetsförmåga. Arbetslösheten bland dem, fru talman, är dubbelt så hög som bland övriga. Var tredje långtidsarbetslös tillhör denna grupp. Det handlar om människor som vill bidra men som gång på gång möts av väntan, passivitet och stängda dörrar.

Fru talman! Riksrevisionen har nyligen granskat arbetsmarknadspolitiken för denna grupp i rapporten Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning. Slutsatsen är dyster, fru talman: Var tionde människa får vänta mer än tre år på att ens få sin funktionsnedsättning identifierad av Arbetsförmedlingen – tre år i sysslolöshet och i väntan på rättsstöd – och i många fall identifieras funktionsnedsättningen inte alls. Även när den väl identifieras är detta ingen garanti för insats. Hälften får inget stöd alls, och bara tre av tio får en insats inom två år. Samtidigt används inte ens de pengar som är avsatta för den här gruppen.

Fru talman! Bakom dessa siffror finns människor som vill arbeta och bidra men som bollas runt i ett system som inte fungerar. Och det är regeringens ansvar att se till att systemet fungerar.

Fru talman! Riksrevisionen pekar på att regeringens styrning inte varit tillräckligt effektiv. Fokus har lagts på detaljer i regleringsbrev men inte på helheten. Resultatet är en arbetsmarknadspolitik som inte är ändamålsenlig för dem som behöver stödet mest.

Fru talman! Orsakerna är tydliga: nedskärningar av Arbetsförmedlingen sedan 2019, då Moderaterna och Kristdemokraterna med stöd av Sverigedemokraterna drev igenom stora neddragningar. Kontor stängdes, personalstyrkan minskade och arbetsgivarkontakterna försvagades. Detta var resultatet av en medveten politik.

Fru talman! Sedan 2020 har Tidöregeringen fortsatt på samma linje: färre lönebidrag, färre riktade insatser och mindre kapacitet.

Riksrevisionen visar dessutom att det inte bara handlar om lokalkontor och handläggare. Arbetsförmedlingen har tappat avgörande specialkompetens inom myndigheten. Det handlar om psykologer, arbetsterapeuter och socialkonsulenter. SIUS-konsulenterna har blivit färre. Även om antalet enligt Riksrevisionen har ökat något är volymerna fortfarande inte tillräckliga, och deras roll har förändrats. Från att tidigare ha gett nära och långsiktigt stöd har de i större utsträckning fått i uppgift att jaga arbetsplatser. Resultatet blir att de som behöver mest stöd får minst.

Fru talman! Detta är inte bara ineffektivt. Det är ovärdigt.

När statsrådet talar om satsningen på folkhögskole- och vuxenutbildning låter det som att stödet har stärkts, men verkligheten är den motsatta. Folkhögskolorna vittnar om nedskärningar, lärartätheten minskar och kurser läggs ned. Sökande får nej. Folkbildningsrådet varnar för att folkhögskolor och studieförbund sammantaget tappar nära 1 miljard i resurser under denna mandatperiod.

Fru talman! Det är inte satsningar – det är neddragningar.

Fru talman! En arbetslinje som lämnar personer med funktionsnedsättning utanför är ingen arbetslinje värd namnet. Det är passivitet, och det är ett svek. Därför vill jag fråga statsrådet: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta här och nu för att människor inte ska behöva vänta i tre år på det stöd de har rätt till?

(Applåder)