Fru talman! Både arbetsmarknadsministern och andra borgerliga ministrar pratar ibland om att man ska stärka arbetslinjen. Det har man pratat om sedan regeringen tillträdde 2022. Sedan dess har, som vi har hört flera gånger här i dag, 100 000 fler människor blivit arbetslösa. Man kan fråga sig hur det går med att stärka arbetslinjen. 100 000 fler arbetslösa är lika många människor som bor i Lunds stad – ganska många – så det går sisådär.
Därför blir arbetsmarknadsministerns frågestund, som han hade här tidigare, lite märklig. Han försöker bygga en konflikt: att socialdemokratin står för något slags bidragslinje och att regeringen står för ett slags arbetslinje, trots att det är fler bidragsberoende i dag än 2022, trots att arbetslösheten är högre i dag än 2022 och trots att det är ett helt Lund fler arbetslösa i dag än 2022. Jag skulle nästan vilja påstå att det blir lite komiskt.
Jag vill ta ett exempel från verkligheten. I dag finns det en stor artikel i Ystads Allehanda om en ung tjej som heter Anna Freij och är 21 år gammal. Hon har sökt 50 olika jobb men har inte kallats till en enda intervju – inte en enda! Hon har sökt arbete inom en rad olika branscher, säger hon i artikeln, men hon har inte fått ett enda jobb. Om hon kallas till intervju är det med en AI-robot, eller så får hon spela in filmer på sig själv eller göra IQ-tester och sådana grejer. Det visar hur svårt det är för många människor, inte minst unga, att få jobb i det här landet.
I budgetpropositionen talar regeringen om att Arbetsförmedlingens tillgänglighet, stöd och service spelar stor roll i detta sammanhang, när det gäller matchning på arbetsmarknaden. Jag frågade i interpellationen och i mitt förra inlägg om det kan finnas konkreta regionala reformer för arbetsmarknaden och om Arbetsförmedlingen till exempel kan bli mer närvarande i de kommuner där vi ser en högre arbetslöshet. Utifrån regeringens budgetproposition verkar det vara så, men jag har inte sett några exempel på det.
Jag tycker att vi i Arbetsförmedlingens utveckling snarare ser mer digitalisering och frånvaro av staten än mer närvaro. Vi ser också, till exempel när det gäller Statens servicecenter, hur staten backar undan alltmer. Det blir allt svårare att komma i kontakt med staten och få hjälp att söka arbete.
Om man vill knäcka den strukturella arbetslösheten, vilket regeringen påstår sig vilja göra, måste man också vara beredd att göra saker som gör att människor får närmare till arbete. Nu är det i stället så att staten backar undan från till exempel Landskrona, där Statens servicecenter lägger ned. Detta sker i en av de kommuner i Sverige som har högst arbetslöshet, vilket kommer att göra det ännu svårare för människor att få arbete i Landskrona och i den delen av Skåne. Det är jag helt övertygad om.
Jag tycker att den charad som just nu pågår är väldigt märklig. Vi har en regering som försöker prata som om den vore något slags arbetslinjeregering, men i själva verket går alla parametrar i motsatt riktning från det som borde vara en arbetslinje.
Jag tycker att det är dags att släppa de klatschiga sloganerna och pamfletterna och inte agera som om det vore 2008. Det är dags att se på hur situationen är i Sverige i dag, hur vi ska lösa den och hur vi ska få ned arbetslösheten på riktigt i stället för att leva kvar i en politisk verklighet som inte har funnits i det här landet på 15, 16, 17, 18 eller kanske till och med 20 år.
(Applåder)