Fru talman! Som flera av mina kollegor redan har påpekat står i dag över en halv miljon människor i Sverige utan arbete. Arbetslösheten är bland de högsta i Europa, och den biter sig fast på en hög nivå så länge åtgärder inte kommer på plats. Arbetslöshet slår inte bara mot individen, mot framtidstro, hälsa och möjligheten att försörja sig själv. Den slår också mot hela samhället. Den hotar tillväxten och vår gemensamma välfärd.

Vi vet vilka som har svårast att få jobb: människor utan gymnasieutbildning, människor som saknar språket och människor som inte har någon arbetslivserfarenhet. Ministern säger själv att 70 procent av de arbetslösa tillhör gruppen med svag konkurrenskraft. Men det handlar inte om människor som inte vill arbeta. Det handlar om människor som saknar rätt verktyg för att kunna ta ett jobb.

Just därför behöver vi en aktiv arbetsmarknadspolitik med en bredd av insatser, insatser som kan ta folk steg för steg närmare ett eget arbete och egen försörjning. Vi vet att investeringar i människor fungerar. Det är precis detta som exempelvis Finanspolitiska rådet har lyft fram. Man vill ha satsningar på yrkesutbildning, subventionerade anställningar och bättre matchning.

Men när vi tittar på regeringens politik ser vi att det inte är där som tyngdpunkten ligger. I stället är det mycket av samma ineffektiva högerpolitik som vi känner igen. Det är ännu ett jobbskatteavdrag. Jag har tappat räkningen på vilket i ordningen. Det är återinförda sänkta arbetsgivaravgifter för unga, en reform som man själv tidigare varit med och avskaffat just för att den inte har den effekt på ungdomsarbetslösheten som man önskat. Utvärderingar har gång på gång visat att åtgärden är dyr och har mycket begränsad effekt.

Så har vi bidragstaket, som regeringen lyfter som ett viktigt svar på arbetslösheten. Det berör bara ett antal tusen hushåll samtidigt som över en halv miljon människor är arbetslösa. Det är helt enkelt inte där lösningen ligger.

Det regeringens politik däremot kommer att leda till – det säger alla experter – är ökad barnfattigdom. Att pressa redan utsatta familjer hårdare gör inte att fler arbetsgivare anställer.

Samtidigt har regeringen minskat resurserna till Arbetsförmedlingen och till aktiva insatser. Man har minskat stödet för dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden. Färre får tillgång till det stöd som de behöver för att komma i arbete trots att arbetslösheten är skyhög.

Nu försämras också akassan. Den brantare avtrappning som regeringen nu inför drabbar särskilt dem med lägre inkomster utan att fler på grund av den skarpare avtrappningen kommer att komma i jobb.

Ministern talar om att det är viktigt att satsa på utbildning. Och det är ju sant, men sanningen är den att Tidöregeringen inte satsar mer på utbildning än vad vi socialdemokrater gjorde i regeringsställning. Man har fortfarande inte lyckats komma upp i samma nivå på antalet utbildningsplatser. Färre deltar i dag i utbildning än vad fallet var för tre år sedan.

Om regeringen nu menar allvar med att bryta arbetslösheten och få fler jobb, varför väljer man då att lägga mångmiljardbelopp på skattesänkningar? Varför lägger man tid och energi på en bidragsreform som riskerar att öka barnfattigdomen i stället för att bygga ut den aktiva arbetsmarknadspolitiken, något som vi faktiskt har erfarenhet av att det fungerar?

(Applåder)