Fru talman! Åsa, 55 år, är arbetslös. Hennes sista hopp är en anställning på Samhall, men kön dit är för lång. I fem år har Åsa saknat ett arbete. Hon är övertygad om att åldern spelar in: ”För varje nej blir det allt svårare att spänna bågen.” Åsa beskriver arbetslösheten: ”Man blir en andrasortering som ingen vill ha.”

Kristina, 28 år, är också arbetslös: ”Min man fick en bukett blommor från jobbet som grattis till faderskapet. Jag fick ett varselbesked. Mejlet kom bara några dagar efter förlossningen. Det var arbetsbrist. Det hände i april förra året. Sommaren innan hade jag äntligen fått en fast anställning. Det var något jag hade strävat efter. Jag hade visat framfötterna i flera års tid som praktikant och lärling.” Kristina berättar att man faktiskt inte känner sig som vuxen när man går arbetslös.

Filip, 35 år, är också arbetslös. Han har varit arbetslös av och till i sex år: ”Det är deprimerande. Ibland känns det som att ljuset inom mig håller på att slockna. Nu börjar vi vänja oss vid tanken på att vi aldrig kommer att kunna skapa en familj. Jag tynar långsamt bort.”

Detta är beskrivningen av många tusentals arbetslösa som inte vill något annat än att ha ett arbete. De beskriver verkligen en fruktansvärd situation – vad arbetslösheten gör med oss människor. Det här är inte den enskildes problem. Det är ett kollektivt problem. I det här fallet är det ett kollektivt misslyckande när vi har denna skyhöga arbetslöshet.

Fru talman! För två år sedan stod jag en fredagskväll i en föreningslokal i Skärholmen. Den var till brädden fylld med kvinnor – kvinnor i alla åldrar med gedigna utbildningar från världens alla hörn. Alla hade de lärt sig svenska snabbt, den ena på kortare tid än den andra. Alla ville inget hellre än att få ett arbete. De hade gjort allt de kunde komma på, allt som stod i deras makt och mer därtill. De hade gjort mer än vad som krävs av dem, men ändå hade de inget arbete.

Ministerns svar till de tusentals människor som inget hellre vill ha än ett arbete är: Ni behöver få det tuffare. Ni behöver bli ännu fattigare för att ni ska få ett jobb.

Detta är inget annat än klassisk borgerlig politik. Vi såg det under alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt. Arbetslösheten steg då, liksom den gör nu. Det är samma sak.

Fru talman! Det är tre förlorade år. Man har helt gett upp om arbetslösheten. Jag tror inte att regeringen själv tror på att det går att få ned den. Jag tvivlar på att man ens har en sådan ambition.

Sverige behöver nu en regering som gör upp med arbetslösheten, en regering som vill använda alla till buds stående medel för att trycka tillbaka den, för tillväxten, för ekonomin och för varje människa där ute som förtjänar att komma till sin rätt, bli behövd och kunna fortsätta leva sitt liv – för Åsa, Kristina, Filip och många andra som förtjänar att finnas på svensk arbetsmarknad.

(Applåder)