Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret som han precis redogjorde för här.

Det är 100 000 fler arbetslösa människor i det här landet, en tillväxtprognos i EU:s absoluta bottenliga och en verklighet där nästan var fjärde ung människa saknar ett arbete att gå till, vilket är bland de högsta siffrorna i Europa. Detta, mina vänner, är resultatet av tre år med den här regeringen och Sverigedemokraterna vid rodret – tre år av bristande tillväxtpolitik och en bristande och ständigt bortprioriterad aktiv arbetsmarknadspolitik.

Den här utvecklingen för förstås med sig stora konsekvenser, men en av de grupper som enligt min mening drabbas allra hårdast är alla de unga som i dag saknar ett arbete att gå till. Under de senaste åren har den här gruppen växt markant. Det är en siffra som har ökat väldigt kraftigt: Nästan var fjärde ung människa saknar ett arbete att gå till, vilket är en kraftig ökning under ledning av de tre arbetsmarknadsministrar som vi har haft sedan valet 2022.

Unga människor tenderar att vara de som tar den första och ofta hårdaste smällen när konjunkturen vänder nedåt och arbetslöshetsstatistiken uppåt. Att så pass många unga som 25 procent saknar ett arbete att gå till kommer givetvis att föra med sig stora konsekvenser för både samhälle och individer.

För samhället handlar det om att människor riskerar att slås ut, att vi går miste om skatteintäkter och att vi inte klarar av att täppa till den kompetensbrist som finns på svensk arbetsmarknad. För individen handlar det om möjligheten till en självständig försörjning, känslan av att kunna bidra till vårt gemensamma samhälle genom sitt arbete men också behovet av ett sammanhang i vardagen.

För unga människor är situationen ofta lite extra speciell. Man kanske har fått sitt första arbete, så blir man uppsagd och har ännu inte kvalificerat sig för a-kassa. Det är inte helt ovanligt. Man kanske har tecknat avtal på sin första hyreslägenhet men blir nu av med möjligheten att finansiera hyran. Saknar man andra skyddsnät kan man ligga riktigt illa till.

Jag tycker att det går att konstatera att det finns goda argument för att vi borde kraftsamla politiskt för att hantera den här krisen och pressa tillbaka arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten.

Fru talman! I sitt svar lyfter arbetsmarknadsministern flera åtgärder som regeringen har valt att gå vidare med. Flera av dessa är givetvis vällovliga och viktiga, men det som ministern väljer att lyfta fram allra först när han kommer till vilka åtgärder man genomför är att ”regeringen har vidtagit ett flertal åtgärder för minskad arbetslöshet. Ett förstärkt jobbskatteavdrag är infört, och arbetslöshetsförsäkringen reformeras”.

Jag förutsätter att eftersom beskrivningen av ett förstärkt jobbskatteavdrag kommer allra först är det den starkaste insats man har för att tackla ungdomsarbetslösheten. Den prioriteringen ställer vi socialdemokrater oss något kritiska till. Absolut ska det löna sig att arbeta. Det tror jag att vi är rörande överens om i kammaren. Men det gör det också överlag i Sverige i dag; det lönar sig att arbeta. Men att någon enstaka hundralapp i sänkt skatt för en ungdom som är arbetslös och sedan går in i arbete på något magiskt sätt skulle börja pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten ställer jag mig starkt frågande till.

Vi talar om en grupp där det kan finnas många bakomliggande orsaker. Man kanske har ett skolmisslyckande. Man kanske är hemmasittare på grund av psykisk eller annan ohälsa. Då tror jag inte att ett extra jobbskatteavdrag är lösningen som får en ut i arbetslivet. Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern om regeringens mest prioriterade åtgärd för att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Är det ett förstärkt jobbskatteavdrag, eller har jag helt enkelt misstagit mig? Då får statsrådet gärna rätta mig på den punkten.

(Applåder)