Fru talman! Nu debatterar vi betänkandet Ett ställföreträdarskap att lita på. Det är ett betänkande om något mycket viktigt: att människor som behöver en god man, en förvaltare eller en förordnad förmyndare ska kunna känna trygghet i att systemet fungerar.

Det här är en reform som har varit efterfrågad under mycket lång tid. Låt mig börja med att påminna om varför den har varit efterfrågad. Problematiken uppstod på allvar när Sverige under alldeles för lång tid förde en extrem och ansvarslös migrationspolitik. Detta går långt tillbaka i tiden men nådde sin kulmen när omkring 30 000 ensamkommande barn och ungdomar sökte asyl under 2015. Då sattes kommunerna under mycket hård press, och staten konstaterade själv att tillgången på gode män var otillräcklig. JO har beskrivit hur barn tvingades vänta på god man för att det rådde extrem brist och att det inte var ovanligt att gode män hade uppemot 30–40 uppdrag.

Detta är ett tydligt exempel på vad som händer när politiken väljer att blunda för effekterna av sina beslut och när ett system som bygger på ansvar och förtroende pressas så långt över sin kapacitet att det helt enkelt slutar att fungera.

Nu städar Tidöregeringen upp efter Socialdemokraternas misslyckande, stärker skyddet för den enskilde och gör systemet mer rättssäkert, mer seriöst och mer tillförlitligt. Vi stärker den enskildes ställning. Vi tydliggör vad uppdraget som ställföreträdare innebär. Vi ökar fokus på den enskildes vilja och välbefinnande. Vi förbättrar insynen i hur uppdraget sköts. Vi ger också en statlig myndighet ett tydligare ansvar för vägledning, information, utbildning och föreskrifter. Det är viktiga förändringar som bidrar till bättre kvalitet och bättre ordning. Vi inför också anmälningsplikt vid misstanke om vissa brott. Vi ger överförmyndare beslutanderätt i vissa ärenden som inte är tvistiga, och vi lagreglerar möjligheten att använda anställda ställföreträdare. Sammantaget är detta ett rejält reformpaket. Det är inte symbolpolitik; det är konkreta förbättringar.

Samtidigt är det viktigt att säga att den stora majoriteten gode män och förvaltare gör ett mycket värdefullt arbete. De hjälper människor som annars riskerar att stå ensamma i svåra situationer. De tar ansvar för personer som behöver stöd i kontakten med myndigheter, i ekonomiska frågor och i vardagen. Många gör detta med stort engagemang och med en stark känsla för ansvar. Det arbetet förtjänar både vår respekt och vår uppskattning.

Vi måste kunna visa vår uppskattning för alla dem som lägger tid och arbete på att hjälpa andra samtidigt som vi är ärliga med att systemet inte alltid har fungerat som det borde. Vi har alla hört om fall där personer har samlat på sig mycket stora mängder uppdrag men gjort bristfälliga insatser. Vi har också hört om människor som har byggt upp omfattande verksamheter kring detta och tjänat stora pengar medan de som skulle få hjälp i stället har blivit lidande. Det är inte acceptabelt. När kontrollen brister drabbar det människor som redan befinner sig i en utsatt situation.

Sverigedemokraterna har länge lyft behovet av skärpningar på detta område. Redan när Sverigedemokraterna hade sin första familjerättskonferens i Helsingborg 2016 var just frågan om gode män något som engagerade Sverigedemokraternas kommunpolitiker runt om i Sverige. Då var det nog få som trodde att deras framarbetade förslag om ett nationellt register skulle bli något regeringen gick fram med nästan exakt tio år senare.

Förslaget om ett nationellt register är ett av många förslag som har kommit fram på våra FRK-konferenser, som de kallas internt, och nu står jag till slut här med förslaget från regeringen och ett rungande bifall till det från civilutskottet. Det är nu det sker, på riktigt.

Fru talman! När det gäller reservationerna menar vi att de alla bör avslås. Regeringens linje är mer genomtänkt och mer träffsäker. Vissa av reservationerna går längre än vad som är rimligt i det här skedet medan andra missar helheten eller riskerar att skapa nya problem i stället för att lösa gamla.

Socialdemokraterna vill gärna glömma sin delaktighet i flyktingkaoset som skapade problemen kring gode män genom att lägga fram en symbolpolitik som är mer långtgående än regeringens. Eller vad sägs om att anmäla alla brott, även sådana som inte har fängelsestraff i straffskalan, som Socialdemokraterna uttrycker det i en reservation?

Men vilken typ av brott är det som inte har fängelse i straffskalan? Har ni funderat på det? Jo, de vanligaste brotten som saknar fängelse i straffskalan är förolämpning samt att det saknas bilbälte, att man håller mobilen i handen under körning, att gående korsar väg på fel sätt, det vill säga går mot röd gubbe, att cykelhjälm saknas på passagerare under 15 år, att låta cykeln eller mopeden dras av annat fordon, så kallad hankning, och att bryta mot olika typer av stopplikt och väjningsplikt. Nu tror jag inte att det är dessa brott Socialdemokraterna egentligen syftar på, men det är faktiskt det de skriver i sin reservation.

Jag är inte hundra procent säker på att vi har hamnat exakt rätt i vår avvägning av vilka brott som ska ha anmälningsplikt. Man kan säkert ha synpunkter på var gränsen ska gå, och det kan behöva ses över i framtiden. Men jag är ganska säker på att Socialdemokraterna har hamnat helt fel. Här behövs inte mer symbolpolitik. Här behövs en lagstiftning som fungerar, på riktigt.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.