Herr talman! Det var synd att ledamoten inte lyssnade på den första halvan av mitt tal där jag inte pratade om något annat än just den kris som nu pågår och allt som regeringen gör för att underlätta för människor.

Låt mig först säga att jag inte delar ledamotens bild att alla som är beroende av bilen varje dag för att ta sig till och från jobbet och för att skjutsa sina barn till fritidsaktiviteter på intet sätt skulle vara i behov av stöd. Det håller jag inte med om, utan jag tror att det finns ganska många människor utanför det här huset som har det riktigt tufft och som är beroende av bilen.

När bränslepriserna drar iväg på det här sättet på grund av kriget i Mellanöstern tycker jag och våra samarbetspartier att det är bra att rikta stöd för att underlätta. Vi ser att norrmännen åker till Sverige för att tanka därför att det är 10 kronor billigare per liter bensin, exempelvis. Allt detta tycker jag i grund och botten är bra, för det underlättar för människor.

Vi gör också annat, herr talman. Vi sänker skatten på mat. Vi sänker skatten på el. Vi har sänkt skatten på lön och pension. Allt detta har vi gjort för att underlätta för människor som har det svårt. Sedan får vi återigen höra att det är de som tjänar mycket som tjänar allra mest på det här, men låt oss konstatera något. En person som tjänar 125 000 kronor i månaden – en lön som är helt ouppnåelig för de flesta av oss – har fem gånger så hög lön som den som tjänar 25 000 kronor i månaden men betalar elva gånger så mycket i skatt. Det är en rejäl skillnad, herr talman. Det är på det sättet att den som tjänar mycket i absoluta tal betalar mer än den som tjänar mindre, och det är under den här regeringen som det ser ut på det sättet.

Jag delar inte bilden. Jag ser att väldigt många människor har det tufft, och därför behöver vi rikta in åtgärderna på det sättet.