Herr talman! Upplysningsvis: Anledningen till att regeln om uteslutande från flyktingskap ser ut som den gör är att det är väldigt svårt att lagföra personer för krigsförbrytelser på grund av bevisläget – så är det väldigt ofta. Av naturliga skäl är det kanske svårt att få människor att vittna mot sådana här personer. De befinner sig inte i Sverige. Någon kanske befinner sig i Sverige. Men det kan finnas en befogad rädsla för de här människorna. Det är också ganska ovanligt att människor döms för den här typen av brott i svenska domstolar. Det har förekommit, men det är väldigt, väldigt ovanligt.

Anledningen till att den här regeln finns är att det ska räcka med en misstanke om att en person har begått krigsförbrytelser för att personen inte ska få ett uppehållstillstånd i Sverige. Och detta stadgas som sagt i 4 kap. 2 b § utlänningslagen.

Jag har aldrig hört att Miljöpartiet har något emot den regeln i och för sig, att man kan utesluta personer. Däremot tycker naturligtvis Annika Hirvonen att misstänkta krigsförbrytare ska få uppehållstillstånd enligt den regel som vi diskuterar nu i dag. De ska alltså vara uteslutna från att hamna i inhibition i stället för att få ett uppehållstillstånd, bidrag, rätt att ta hit anhöriga, arbetstillstånd och allt det där andra.

Det finns ett väldigt, så att säga, märkligt resonemang från Annika Hirvonens sida. Det är fullständigt obegripligt. Annika Hirvonen anser att regeln om uteslutande från flyktingskap på grund av misstanke om krigsförbrytelse i och för sig är rimlig. Men när vi inför inhibition i stället för uppehållstillstånd för personer som ska utvisas är det helt plötsligt inte rimligt att stoppa in de personer som är misstänkta krigsförbrytare i inhibitionen i stället för att ge dem uppehållstillstånd.

Hur är det här möjligt? Logiken brister väldigt kraftigt i det här. Varför är det okej att utesluta misstänkta krigsförbrytare från flyktingskap men inte okej att stoppa in dem i inhibitionen som gör att de inte får uppehållstillstånd i Sverige?