Herr talman! Först vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 2 under punkt 1 om hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering.
För Centerpartiet är målet att vi ska ha en jämlik och tillgänglig vård i hela landet. Tillgången och kvaliteten på vården ska inte påverkas av var du bor; antingen du bor i glesbygd eller i storstad måste vården vara nära, god och tillgänglig. Men det är den inte i dag. Det påverkar hur ofta man söker sig till vården och vilken vård man får. I grunden handlar det om hur vården är organiserad och hur resurserna fördelas.
Centerpartiet vill se en tydlig utveckling av primärvården, få bort operationsköerna och stärka resurserna på våra landsbygder.
Navet, herr talman, i den svenska vården är primärvården. Det är dit man i första hand ska vända sig som patient, det är där man ska ha en läkare som man känner igen och det är där bedömningen ska göras om man behöver specialistvård eller inte.
Förutsättningarna för att det här ska fungera är att primärvården är tillgänglig och patientnära. Men det är den inte i tillräckligt hög grad i dag. Två av tre patienter säger att man vill ha en fast läkarkontakt, men bara en av tre patienter upplever att man har det. På våra landsbygder är det bara en av fem patienter som upplever att man har en fast läkarkontakt. Det här är naturligtvis inte rimligt.
När avstånden till vården blir längre riskerar även besöken att bli färre, vilket kan leda till att sjukdomar förblir obehandlade eller inte upptäcks i tid. Svensk sjukvård behöver en politik för att tillgängliggöra vården och fylla igen de vita fläckarna på kartan.
Centerpartiet vill därför införa en ny del inom primärvården, som vi har valt att kalla landsbygdsläkare. I praktiken handlar det om små läkarledda enheter som till sitt minimum kan bestå av en läkare och en sjuksköterska, som ska täcka upp där det är glest mellan vårdcentralerna i dag. Själva poängen är att man därför inte behöver alla de kompetenser och resurser som annars krävs på en fullgod vårdcentral med de specialistfunktioner man måste ha där.
Även tillgänglighet till vårdcentralerna måste se olika ut på olika ställen i vårt land. Vi i Centerpartiet bejakar därför den tekniska och digitala utvecklingen. Med hjälp av egenmonitorering och digital uppkoppling kan patienten komma i kontakt med sin läkare antingen direkt i hemmet eller via mindre mottagningar. Vi vill även se att kompetensen på apoteken utnyttjas på ett betydligt bättre sätt än vad som sker i dag, vilket inte minst skulle vara bra för vården på våra landsbygder.
Genom att ge farmaceuter möjlighet att förlänga recept, lämna ut vissa förskrivningsläkemedel direkt via ett farmaceutiskt sortiment och införa farmaceut på distans skulle vården avlastas. I förlängningen vill vi även se på möjligheten att utföra vaccinationer på apoteken och låta apoteken fungera som digitala hubbar till vårdcentralerna på orter där avstånden är långa.
Herr talman! Navet i den svenska vården är, som sagt, primärvården. Men när man behöver hjälp av specialistvården ska man få det inom rimlig tid. Precis som när mandatperioden började är köerna till specialistvården fortfarande olagligt långa i Sverige. I februari månad var det 49 917 patienter som hade väntat mer än 90 dagar på operation eller annan åtgärd. Det är förvisso en nedgång jämfört med för fyra år sedan men ett helt oacceptabelt och dessutom olagligt resultat.
För att komma till rätta med det här vill Centerpartiet stärka patienternas makt i systemet. I dag måste man som patient invänta att vårdgarantins 90 dagar har passerat innan man har rätt att vända sig till en annan vårdgivare för att få sin operation utförd. Vi vill ge en patient som har fått en remiss den makten redan från dag ett. Genom att information om vårdköerna och kvaliteten på vården tillgängliggörs via 1177 kan patienten själv välja om man vill att operationen ska utföras i den egna hemregionen eller om man vill vända sig till en vårdgivare i en annan region där väntetiderna är kortare. På så sätt skapas en större dynamik i systemet än i dag, och patienter behöver inte vänta 90 dagar på att få vända sig till en snabbare vårdgivare.
Herr talman! Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ta upp frågan om sjukvårdens organisation på en övergripande nivå. Vården ska naturligtvis även fortsättningsvis skötas av våra 21 regioner. Där har man som medborgare direkt närhet till de beslutsfattare som styr vården.
Att kasta in vården i ett gigantiskt omorganisationskaos för tio år framåt genom att förstatliga den skulle vara en fullständig katastrof för svensk hälso- och sjukvård. Det skulle framför allt slå hårt mot våra lands- och glesbygder. Om vårdens 350 000 medarbetare skulle styras av en generaldirektör i Stockholm skulle det inte gynna landsbygden och ännu mindre glesbygden. Vi skulle sannolikt få se en nedläggningsvåg av aldrig skådat slag när det gäller små sjukhus och vårdenheter skölja genom vårt land. Därför är det betryggande att sex av åtta partier har sagt bestämt nej till detta kaos.
Det finns däremot vissa områden, herr talman, där det behövs större nationell styrning än i dag för att öka likvärdigheten över landet. Dit hör screening, läkemedel, vaccinationer, kompetensförsörjning, dimensionering av utbildningsplatser och inte minst ansvar för luftburna ambulanstransporter. Det sistnämnda är en särskilt viktig fråga för att kunna ge snabb tillgång till ambulans även i våra glesbygder och landsbygder. Men dessa förändringar har fördröjts på grund av utredningen om ett totalt förstatligande av vården.
(forts. § 11)