Herr talman! Vi brukar ju säga – alla har väl varianter på detta – att ansträngning ska löna sig och brott straffa sig. Det säger ganska mycket om en grundläggande etik. Ansträngning, vare sig det är på jobbet, i familjen, i föreningslivet eller när man hjälper en granne, ska uppmuntras och belönas. Brott, missbruk och fusk ska däremot alltid straffa sig. Det tycker jag är en bra grund för ett gott samhälle.

Linda Lindberg tog upp en viktig sak, nämligen kopplingen mellan legitima bidragssystem och välfärden. Det är ju precis så. Det är bara när människor jobbar vitt och hederligt och betalar skatt som går till det gemensamma som vi har råd med olika välfärdsinsatser för dem som – permanent eller bara tillfälligt – inte kan arbeta. Den här logiken är otroligt viktig.

Jag vill värna legitimiteten i välfärdssamhället. De som får bidrag ska också vara de som behöver bidrag. Det finns alltid människor som behöver bidrag under lång tid därför att de av olika skäl inte kan arbeta. Det finns en stark enighet i Sverige om att vi ska hjälpa dem. Det finns också en mycket stark legitimitet i att den som kan jobba möjligen kan få bidrag en kort tid mellan två jobb eller om man hamnar i svårigheter, men sedan ska man tillbaka till arbete igen.

Det är också detta som har byggt jämlikhet i Sverige. Det är lönearbete och egna inkomster som har skapat jämlikhet – inte bidragsinkomster. Tvärtom är det så att de barn som nu växer upp i värst fattigdom är de barn vars föräldrar inte går till jobbet över huvud taget. Några kommer alltid att tycka att man ska höja bidragen så att de får det lite bättre just nu, men vi vet att det är en garanti för långvarig fattigdom och så småningom dåliga pensioner.

Arbetslinjen och välfärdslinjen är egentligen två sidor av samma mynt. Jag vill slå vakt om båda.