Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU16 Hälso- och sjukvårdens organisation. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Den svenska hälso- och sjukvården är en komplex verksamhet att organisera. Samtidigt har vi 21 regioner som ska lösa detta på bästa sätt. Med tanke på de geografiska skillnader som råder samtidigt som antalet medborgare inom varje region skiljer sig åt avsevärt och det finns problem av varierad art i olika delar av landet har tillgänglighetsproblematiken varit ett stort problem. Där kan vi dock nu se ett trendbrott gällande köerna.

Den här regeringen är inte nöjd med det. Vi har större ambitioner än så och kommer att fortsätta arbetet med att minska dessa köer. Tyvärr kan vi konstatera att dagens hälso- och sjukvårdsorganisation inte uppfyller kraven i hälso- och sjukvårdslagen gällande att erbjuda patienter god och jämlik vård. Det är till stor del kopplat till geografiska utmaningar och bristande styrning och ledning.

Fru talman! De geografiska skillnaderna är inget som har uppkommit nu. Denna vetskap har funnits länge. Skillnaden är att den moderatledda regeringen tillsammans med sitt samarbetsparti nu har tagit frågan på allvar och pekat ut ett antal områden i Tidöavtalet. Man utreder nu hur staten ska ta ett större ansvar för att de patienter som är involverade ska få bättre och mer jämlik vård. I Vårdansvarskommittén landade man i att en nationellt styrd vård inte är lösningen på problemet. Det anser jag vara en klok konklusion, med tanke på tidigare nämnda geografiska och demografiska utmaningar, som skiljer sig åt i landet.

Fru talman! Den moderatledda regeringen ser frågan som så viktig att området blivit speciellt belyst i Tidöavtalet. Vi är på god väg att lösa ut frågor som bör ligga på den nationella nivån, såsom en nationell plan för kompetensförsörjning, inrättande av en nationell vårdförmedling, en nationell plan för hur bristen på vårdplatser ska elimineras, utökning av samverkan i regionala centrum, reformering av den digitala infrastrukturen i vården, en nationell förlossningsplan, utbyggnad av primärvården, fortsatt utveckling av cancer- och barncancervården, jämställd vård och forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa.

Fru talman! Detta är exempel på områden där staten ska ta ett tydligare ansvar för hälso- och sjukvården. Den vårdkris som vi ser behöver brytas ned och analyseras nogsamt. Men det finns några punkter som redan i dag är kända. Det nära ledarskapet är helt avgörande för att en verksamhet ska fungera. Tyvärr har vi under årens lopp sett en alltmer centraliserad ledningsstruktur i regionerna. Detta har fått stora negativa konsekvenser för hur vården fungerar, vilket i sig talar för att ytterligare centralisering av ledningsstrukturen skulle få ytterligare negativa konsekvenser.

Fru talman! Det är lätt att i ett läge när något inte fungerar börja titta på organisationsförändringar. Vi politiker, men även tjänstemän, har en enorm övertro på just organisationsförändringar. Men om man tittar på andra verksamheter som har tagit steget mot en centraliserad organisation kan man konstatera att resultatet är ganska nedslående.

Det jag ofta saknar i debatten är grunden. Var finns patientperspektivet? Det är något som vi alla borde fundera på. I stället för att bygga en organisation som patienterna ska inordna sig i borde vi titta på patienterna och bygga organisationen utifrån deras behov. Det är inte rimligt att vi i dag har patienter som trillar mellan stolarna eller hamnar i vårdköer, vilket leder till fortsatt försämrad hälsa eller i värsta fall död. Det är inte rimligt att någon nekas en behandling som sedan visar sig finnas tillgänglig i en grannregion. Denna typ av skillnader är helt orimliga. Det är här jag ser den stora vinsten med ett ökat statligt engagemang och en ökad statlig styrning.

Fru talman! För att uppnå en bättre jämlik hälsa är nivåstrukturering i den högspecialiserade vården helt nödvändig. De regionala samarbetena, såsom de regionala cancercentrum som finns i dag, behöver utökas. Patienter har i allmänhet inga större problem med att förflytta sig, utan för dem är det viktigare att få hjälp. Detta omöjliggörs i dag av regionernas självstyre, administrativa hinder och ekonomiska diskussioner, saker som faktiskt är helt ointressanta för den patient som söker vård. Där spelar en nationell vårdförmedling en mycket stor roll.

Fru talman! Vi har i detta land ett av världens bästa sjukvårdssystem. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, för jag menar det verkligen. Men vi dras med organisatoriska och strukturella problem som i slutändan riskerar att drabba patienten. Detta är inte acceptabelt.

Därför behöver vi göra förändringar i organisation och styrning samtidigt som uppföljningen av hur vård bedrivs och hur statliga medel används ökar. Men dessa förändringar behöver ha patienten i centrum, och vi behöver skapa en politisk enighet om hur vi fortsatt ska utveckla den svenska vården och öka patientnyttan.

Jag vet att det finns de som tror att mer pengar till regionerna är lösningen. Men att skicka in pengar i ett dysfunktionellt system är meningslöst. De pengarna hamnar i det berömda slukhålet. Så länge man inte kan följa pengars nytta ska man inte dela ut dem.

(Applåder)