Fru talman! God och nära vård – hur nära är den? År 2022 fastställde Socialstyrelsen 1 100 invånare per läkare som ett nationellt riktvärde. Den senaste kartläggningen från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys visar att omkring 30 procent av befolkningen har en fast läkarkontakt på en vårdcentral.

Vänsterpartiet anser, precis som Läkarförbundet, att frågan måste prioriteras högre. Regeringen bör intensifiera arbetet med att nå de fastslagna målen om en fast läkarkontakt. Det krävs långsiktighet i vården, inte de korta puckar som regeringen och SD har jobbat med.

Staten måste ta ett större ansvar för finansieringen av sjukvården och skjuta till mer resurser till regionerna, särskilt till primärvården. Statsbidragen måste bli mer långsiktiga och räknas upp varje år, för då kan vårdcentralerna anställa läkare, förstås, men också psykologer och sjuksköterskor. Målet är att fördubbla antalet läkare på vårdcentralerna så att alla kan få en fast läkare, och för det måste man ha en lång färdplan. En viktig del i detta blir kraftigt utökad utbildning av allmänläkare i hela landet och att staten tar samtliga kostnader för specialistutbildningen.

Mer resurser betyder också bättre arbetsmiljö: fler kollegor, rätt till heltid, arbetstidsförkortning och betald kompetensutveckling. Dessutom bör man se till att de vårdcentraler som är belägna i glesbygd eller på orter med sämre hälsa har väldigt bra resurser för att kunna möta behoven. Jag yrkar bifall till reservation 5 i detta sammanhang.

Lagen om valfrihet kom 2009, och marknadsinslagen är mest framträdande i storstäder, specifikt Stockholm. Marknadslogikens intåg i den svenska vården har inneburit att i huvudsak väldigt många friska, välbeställda personer ges möjlighet att överkonsumera vård. Detta har man tittat på i olika utredningar. Samtidigt har patienter med sämre hälsa och sämre ekonomi, äldre och människor med stora vårdbehov flyttats ned, visar det sig. Då måste man se över systemet.

De ökade inslagen av privata aktörer och införandet av valfrihetsmodeller ger också upphov till större byråkrati i och med att behoven av kontroll har ökat maximalt. Vänsterpartiet anser att valfriheten ska gälla för dem som behöver vård och omsorg, inte för privata företag. Sanningen är att vårdföretagens valfrihet inte direkt har handlat om att patienterna ska få välja sin vård utan snarare om att privata vårdgivare ska välja sina patienter. De flesta andra länder har sedan länge insett att fri etableringsrätt i sjukvården är en väldigt dålig idé.

Vår slutsats är att det räcker nu. Man måste reglera detta på olika sätt. Vi har sett avarter. Vi har sett appläkarföretag som skickligt har utnyttjat systemet och kryphålen i den svenska sjukvården för att helt enkelt dränera regionerna på pengar – senast, häromdagen, handlade det om Kry. Detta har pågått länge. Det här är inga nya saker, utan det har bara rullat vidare. Och det är skattebetalarna som står för fiolerna.

Vi har sett privata vårdcentraler och vaccinationscentraler, stora som små, återkommande ertappas med fusk och fiffel i syfte att tjäna eller tvätta pengar. Detta är oerhört obehagligt; det är systemhotande, helt enkelt.

Det finns väldigt många välfungerande, bra och uppskattade privata vårdcentraler i Sverige. Men att de goda exemplen skulle försvinna för att det offentliga återtar kontrollen över detta stämmer inte. Det behöver helt enkelt regleras.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. När Tidöregeringens utredning Produktivitetskommissionen nyligen lämnade sitt betänkande i oktober 2025 fanns en rad förslag som Vänsterpartiet drivit i flera år med på listan. Bland annat vill utredaren Clas Olsson att den tvingande delen av lagen om valfrihetssystem, LOV, för vårdcentraler ska slopas.

Den fria etableringsrätten i primärvården har lett till försämrad kostnadskontroll, över- och underetableringar och mer eller mindre fri lejd för kriminella aktörer att dränera regionens kassor. Detta slår utredningen fast. Det här tycker vi är välkommet; det behövs en rejäl genomlysning av lagen om valfrihet.

Det finns också en väldigt stark vårdlobby runt det här. Den måste man också titta på lite, på något sätt – hur dess tentakler når politiker och andra. Företagen går ihop och vill hålla kvar systemet. Vad ska vi göra åt det?

Kristdemokraterna har alltid kallat sig regeringens sjukvårdsparti och pratar ofta och gärna om att staten behöver ta ett större ansvar. Men i den här frågan lyser ansvaret med sin frånvaro. Produktivitetskommissionen föreslår också att regionerna ska slippa betala för digital vård som sker i andra regioner, den omstridda utomlänstaxan. Det kanske är något som den här regeringen hade kunnat ta tag i under de här åren. Nuvarande system har lagt grunden för nätläkarföretagens möjlighet att tälja guld i svensk sjukvård. De har varit extremt duktiga på det.

Fru talman! Ofta faller individer med beroendeproblem mellan stolarna. Det måste finnas möjligheter för personer med beroendeproblem att få behandling också mot psykiatriska tillstånd inom regionernas psykiatri. Forskningsresultat visar att missbrukare eller personer med beroende helst vill söka hjälp inom hälso- och sjukvården. Endast 5 procent vill helst söka hjälp inom socialtjänsten.

I de flesta jämförbara länder organiseras vården på ett helt annat sätt än i Sverige. De har också lägre dödstal. Den här problematiken har adresserats väldigt tydligt i Samsjuklighetsutredningens betänkande Från delar till helhet, som presenterades 2023. Vi har länge väntat på att det ska hända något, och nu är det på väg framåt. Det är vi väldigt glada för; det är sent men välkommet. Men vi vill se lite mer action.

För Vänsterpartiet är det självklart att det är vårdbehovet, inte storleken på plånboken, som ska avgöra vem som får vård först och i vilken omfattning. Privata sjukförsäkringar är en del av problematiken med vinster i välfärden. Man har haft en långtgående, ideologiskt driven privatiseringslinje och en vinstjakt, som har präglat vården. Detta är helt uppenbart inte förenligt med vare sig människovärdesprincipen eller principen om vård efter behov. Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar är inte bara orättvist och leder fel. Det kan också bli väldigt kostnadsdrivande då de med försäkringar ofta kräver en second opinion.

Dessutom fungerar det så att man i väldigt många städer och kommuner i Sverige, exempelvis i Stockholm, där jag bor, får en fråga när man ringer privata aktörer som har ett avtal med regionen: Har du en försäkring, tryck 1 – har du inte en försäkring, tryck 2. Det är exempelvis vårdcentraler och specialistmottagningar. Men oavsett om du har en försäkring eller inte är det samma personal som jobbar där. Det kommer inte 20 nya läkare springande, utan det är samma verksamhet man går in i. Då blir det alltså en sortering där de med försäkring förstås går före. Det är självklart; de har betalat för detta.

Vi vill att regeringen tar initiativ till att förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar inom den offentligt finansierade vården. Jag yrkar därför, fru talman, bifall till reservation nummer 13.