Fru talman! Debatten har fokuserat på sjukförsäkringen, och det beror ju på att vi där har riktigt stora utmaningar. Här i riksdagen har vi beslutat om tre mål för en välfungerande sjukförsäkring: Det ska inte vara stora regionala skillnader, det ska inte vara stora skillnader mellan könen och sjuktalen får såklart variera med epidemier och annat men inte av andra anledningar. På alla dessa tre områden fungerar det inte. Detta är djupt olyckligt, inte minst för de människor som drabbas.

Jag reagerade lite när jag hörde från talarstolen att sjukförsäkringen är något som ska göra folk friska. Men vi vet inte om det är så att bara man får vara sjukskriven blir man frisk. I förra veckans nummer av Läkartidningen hade man gjort en ganska stor genomgång av detta eftersom det finns en hel del forskning på vad en sjukskrivning innebär för den sjuka.

Arbetslivsinstitutet har gjort en stor enkätundersökning där 800 långtidssjukskrivna patienter har fått svara på frågor om självupplevda positiva och negativa konsekvenser av sjukskrivning. De negativa konsekvenserna övervägde tydligt.

Riksrevisionen tittade på detta 2016. 5 000 patienter som fick nej till sjukskrivning av Försäkringskassan randomiserades till två grupper när de överklagade. Beroende på när de var födda fick vissa sedan sjukskrivningen beviljad. Denna studie kunde inte finna belägg för att de som nekats sjukskrivning fått några negativa utfall av det. Tvärtom hade de som nekats sjukskrivning ökad sannolikhet att vara i arbete tre år senare, bättre inkomstutveckling och minskad sannolikhet att senare leva på sjukersättning.

Totalt lyckades man få till 36 studier som uppfyllde kriterierna, och 34 av dem visade övervägande negativa konsekvenser av sjukskrivning.

Detta betyder inte att man inte ska vara sjukskriven därför att man mår dåligt av det. Men det är inte så enkelt som att man om man blir sjuk eller drabbas av en skada blir bättre bara man får vara sjukskriven tillräckligt länge.

Det här är ett område där vi har stora behov av reformer, och då är det beklagligt att så lite har hänt under de senaste fyra åren. Vad har Tidöregeringen egentligen gjort? Man har gjort ett antal saker för att bekämpa bidragsbrott, vilket är bra och riktigt. Att människor inte ska ägna sig åt kriminalitet i välfärdssystemen håller alla med om.

Men därutöver har inget hänt. Jo, man har tagit bort högkostnadsskyddet för sjuklönekostnader, vilket har drabbat små och medelstora företag stenhårt. Det har dessutom, vilket är ännu värre, drabbat enskilda människor. Vad gör småföretagare när de inte får täckning för sjuklönekostnader? Jo, de tvingas nagelfara varenda nyanställning för att kolla att det inte är en människa som har ökad benägenhet för sjukskrivning eller har en funktionsnedsättning. Det här slår stenhårt även mot dessa. Detta har Tidöregeringen lyckats åstadkomma – de slår mot de svagaste och ger sig dessutom på småföretagen.

Det är ett problem för småföretagare, inte minst inom de fria yrkena, att trygghetssystemet inte fungerar. Det finns dock utredningsförslag. Sverigedemokraternas ledamot fick frågor om det men hade inga svar på varför man över huvud taget inte har lyft detta under mandatperioden. Vi har stora utmaningar på detta område men en regering som i stort varit passiv.

Fru talman! Jag höjde på ögonbrynen när jag hörde Sverigedemokraternas ledamot ta upp frågan om timschablonen i assistansersättningen. Den debatten har framför allt förts i socialutskottet. Timschablonen i assistansersättningen har regeringen med Sverigedemokraternas stöd hållit tillbaka stenhårt, vilket har drabbat dem som är beroende av assistans. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande för två år sedan om att detta borde indexuppräknas i förhållande till löneavtalet, vilket är det enda rimliga. Ingenting har hänt förutom att vi i höstas fick se en rekordlåg uppräkning.

Sedan får man höra från Sverigedemokraternas ledamot här att nu har man löst det. Det som hände i samband med vårändringsbudgeten var att regeringen sa att det inte skulle bli någon indexering, vilket riksdagen hade krävt, och heller inte någon höjning.

Man har kommit undan här genom att säga att Försäkringskassan fortsättningsvis, när den lämnar in sitt äskande till regeringen, ska göra en beräkning av hur kostnaderna har ökat. Därmed skjuter man det hela på framtiden i ytterligare två år, då Försäkringskassan redan har lämnat in sitt äskande för kommande år. Den här regeringen har en bakläxa att göra, inte minst när det gäller hur man har grundlurat människor som är assistansberoende.

Fru talman! Jag blir orolig när jag hör oppositionen, framför allt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som hela tiden lyfter upp att den stora fråga som vi måste göra något åt nu är att ta bort karensavdraget. Jag vill vara tydlig och säga att Centerpartiet inte kommer att medverka till att karensavdraget avskaffas.

Det var Centerpartiet och socialförsäkringsminister Karin Söder som införde karensdagarna under tidigt 80-tal. Det hade effekten att det stabiliserade sjuktalen i Sverige. Socialdemokraterna gick även då till val på att det skulle avskaffas, vilket man gjorde när man återtog makten. Jag tror att det var 1987 som det försvann. Effekten blev omedelbar: Vi fick snabbt ökande sjuktal i Sverige. Det var först i början av 90-talet, i samband med krisen då, som karensdagarna återinfördes och man återigen fick ned sjuktalen på en rimlig nivå.

Orsaken till att det är mycket dålig politik att ta bort karensavdraget är att man för över stora kostnader på företagen, vilket är negativt. Samtidigt får man återigen det som Tidöregeringen har ställt till med, nämligen att företagen och alla som nyanställer tvingas nagelfara människor och göra absolut allt de kan för att inte anställa personer med ökad risk att bli sjukskrivna, därför att den kostnaden, oavsett om det är 2 eller 40 miljarder, drabbar företagens budget, inte statens budget.

Det blir också väldigt tydligt när man tittar på beteendeförändringar att ett avskaffande av karensavdraget skulle innebära att korttidsfrånvaron och även fusket i systemet ökar. Det är inte en politik som Centerpartiet kommer att stödja.

Däremot finns det andra saker som man borde titta på när det gäller sjukförsäkringen. Jag tänker på det som ibland har kallats sorgepeng. Alla drabbas vi någon gång i livet av sorg, och en del drabbas av mycket svår sorg när till exempel ett barn eller en nära anhörig går bort. Där har vi i Sverige det systemet att något som är en del av livet, nämligen att drabbas av svår sorg, då man självklart inte kan arbeta utan måste få vara hemma under en tid, klassificeras som sjukdom.

Det är ingen sjukdom att drabbas av svår sorg. Det här borde plockas bort från sjukförsäkringssystemet. Det kan kallas för sorgepeng eller något annat, men om man drabbas av katastrofen att en nära anhörig dör ska man inte behöva gå till sin distriktsläkare och säga att man har blivit sjuk. Det har man inte, utan man har drabbats av svår sorg, den värsta katastrof som man kan drabbas av under ett liv.

Ytterligare en sak som det har tittats på gång på gång är sjuk- och aktivitetsersättningen. Vi skulle vilja se en förändring för de människor som helt uppenbart aldrig någonsin kommer att kunna försörja sig eller ha ett eget arbete. Man borde se till att de har en tryggad inkomst, men inte via sjuk- och aktivitetsersättningen utan genom någon form av samhällslön.

Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nummer 2.