Fru talman! Man ska kunna känna sig trygg med att trygghetssystemen finns där när livet vänder – när man blir sjuk, skadas eller inte längre klarar av att arbeta. Det är själva grundidén i vår gemensamma välfärd, men tyvärr ser verkligheten alltför ofta annorlunda ut.

Vi har hört otaliga berättelser om människor som trots att deras läkare bedömt dem som för sjuka för att arbeta ändå förlorat sin sjukpenning från Försäkringskassan. Motiveringen är ofta att de anses kunna ta ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Men vad betyder egentligen det för den som knappt klarar vardagen? Vad är det för arbete man förväntas kunna ta när kroppen eller psyket säger ifrån? Det här är inte bara en administrativ fråga; det handlar om människors liv, hälsa och trygghet.

Fru talman! Situationen förbättrades dock något när Vänsterpartiets mandat blev avgörande i förhandlingar med Socialdemokraterna. Då genomfördes viktiga förändringar i sjukförsäkringen som innebar att fler människor faktiskt kunde få behålla sin sjukpenning efter dag 180. Det var ett steg i rätt riktning, ett steg mot en mer mänsklig sjukförsäkring.

Men dessa förbättringar tycks ha stört regeringen och Sverigedemokraterna. De valde att tillsätta en utredning för att utvärdera de nya reglerna. Vad blev då slutsatsen? Jo, att reglerna borde slopas, alltså de regler som gör att människor får en rimlig chans att bli friska och faktiskt återgå till arbete. Det säger en hel del om vilken riktning man vill ta.

Fru talman! Regeringen ska möjligen ha en liten klapp på axeln för att man inte har gått vidare med utredningens förslag. Men samtidigt valde man i samma veva att lägga ned en annan utredning, en utredning som skulle ha tittat på hur sjukförsäkringen kan förbättras ytterligare.

Detta är talande, för samtidigt som problemen är uppenbara saknas viljan att ta itu med dem på allvar. Det finns nämligen mycket som behöver förbättras. Huvudmålet för sjukförsäkringen måste vara tydligt: Människor ska bli friska. De ska återfå sin arbetsförmåga och kunna återgå till arbete eller om det behövs få stöd att hitta ett nytt arbete.

Sjukförsäkringen ska inte vara ett verktyg för att pressa ned statistiken eller uppnå politiskt satta siffror. Den så kallade sifferpolitiken har fått styra alldeles för länge. I stället måste vi sätta människan i centrum. Under tiden man är sjuk ska man kunna känna ekonomisk trygghet. Att vara sjuk ska inte innebära att man samtidigt tvingas oroa sig för sin försörjning, sin hyra eller sin framtid.

Fru talman! Jag ska också säga några ord om karensavdraget. Karensavdraget innebär i praktiken en stor ekonomisk smäll, särskilt för dem som arbetar i klassiska arbetaryrken. Det gäller inte minst dem som är extra utsatta för smitta eller som arbetar i yrken där det är avgörande att inte smitta andra, som i förskolan eller i vården. Det här är människor som varje dag får samhället att fungera men som samtidigt straffas ekonomiskt när de gör det ansvarstagande valet att stanna hemma vid sjukdom.

Sverige sticker dessutom ut i Norden. Vi har ett system med dubbel självrisk: både karensavdrag och en sjukersättning som inte täcker hela inkomsten. Inget annat nordiskt land har valt den vägen. Ändå får vi höra varningar om den så kallade

måndagssjukan om karensavdraget skulle tas bort. Det är anmärkningsvärt att denna sjukdom tycks vara unik för Sverige. I våra grannländer där karensavdrag saknas verkar den inte existera.

För många LO-arbetare innebär ett karensavdrag att lönen minskar med omkring 1 000 kronor under en enda månad. Det är pengar som många helt enkelt inte har råd att förlora. Konsekvensen blir att människor går till jobbet trots att de är sjuka. De riskerar att smitta kollegor, brukare eller barn, och de riskerar dessutom att förvärra sin egen sjukdom.

Detta är varken rimligt eller ansvarsfullt eller värdigt ett välfärdsland. Därför är det hög tid att Sverige i likhet med de andra nordiska länderna avskaffar karensavdraget.

Fru talman! Vi behöver en sjukförsäkring som sätter människan först, en sjukförsäkring som ger trygghet, inte oro, och en sjukförsäkring som hjälper människor tillbaka till hälsa och arbete, inte pressar dem ut ur systemet. Det är inte bara en fråga om politik; det är en fråga om vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett som ger trygghet eller ett som ger utsatthet?

För Vänsterpartiet är svaret solklart. Vi vill ha ett Sverige som håller ihop i vått och torrt.

Jag yrkar bifall till reservation 20.