Fru talman! Jag tackar ledamoten Stegrud för anförandet. Det fanns en hel del att replikera på, men jag ska ändå försöka hålla mig till några större delar.

Ledamoten pekar på att läget är allvarligt inom sjukvården, att den har stora utmaningar och liknande. Samtidigt har ju Sverigedemokraternas och regeringens prioriteringar under mandatperioden verkligen försatt sjukvården i ett oerhört tufft läge. Ni hade kunnat använda mandatperioden till att genomföra stora satsningar och vara den garant för välfärden som Sverigedemokraterna lovade väljarna att vara. Verkligheten är dock en helt annan. Ni har valt att prioritera sänkta skatter för dem med de absolut högsta lönerna i stället för att säkerställa resurser till hälso- och sjukvården.

Det kan inte heller ha undgått någon att den här mandatperioden verkligen har inneburit enormt stora utmaningar. Redan i början av mandatperioden pekade regionerna på att den kostnadskris vi alla har levt under slog stenhårt mot hälso- och sjukvården.

Inom hälso- och sjukvården är personalen det absolut viktigaste. Det var ledamoten inne på. Det är också personalen som under denna mandatperiod har fått betala priset för att läget har varit jättetufft. Personalen går på knäna. Regionerna har haft det oerhört tufft.

Min fråga är: Varför blev det så mycket viktigare att sänka skatten för de rikaste än att tillföra de pengar till välfärden som skulle garantera en starkare hälso- och sjukvård, vilket ju var Sverigedemokraternas löfte?