Fru talman! Vi debatterar näringsutskottets betänkande NU18, som handlar om tillståndsprövning enligt förnybartdirektivet, som många har varit inne på.

Det som ärendet handlar om är att genomföra bestämmelserna om tillståndsförfaranden i EU:s direktiv om förnybar energi. Jag vill bara beklaga det anmärkningsvärda faktum att regeringen har dragit genomförandet av EU:s förnybartdirektiv i en sådan långbänk att kommissionen har valt att stämma Sverige för att genomförandet av vissa delar i direktivet är försenat med flera år. Vi riskerar därmed att få betala vite eller böter om vi fälls i EU-domstolen, bara för att de åtgärder som implementeringen innebär gör att förnybart blir än mer konkurrenskraftigt, vilket regeringen givetvis vet, och försvårar regeringens våta dröm om ny kärnkraft.

Det är ingen nyhet att den här regeringen motarbetar förnybar elproduktion – det hörde vi till och med från några ledamöter som tillhör regeringsunderlaget. Anledningen är givetvis att ju mer billig elproduktion som kommer in i systemet, desto sämre blir förutsättningarna för ny kärnkraft. Jag förstår givetvis också fördelarna med kärnkraft.

Det är avgörande för oss som ett land med tung exportberoende industri att vi även i fortsättningen har EU:s lägsta elpriser. Det kräver att alla konkurrenskraftiga fossilfria kraftslag släpps loss och att de tillståndsprocesser som är förknippade med energiproduktion är snabba och ändamålsenliga, eftersom utdragna och oförutsebara tillståndsprocesser är ett av de största hindren för en effektiv utbyggnad av ett fossilfritt energisystem.

Jag kan konstatera att flera omfattande förändringar av de regelverk som rör tillståndsprocesser utreds eller är under beredning, och det är bra; det pågår bra grejer. Men det finns en betydande risk för att bristen på samordning och helhetssyn leder till kortsiktiga förändringar och otydliga regelverk, vilket i sin tur riskerar att skapa stor osäkerhet och längre tillståndsprövningar. Detta skulle således paradoxalt nog kunna motverka strävan efter att förkorta ledtiderna och skapa mer effektiva prövningsprocesser.

Regeringen har vid upprepade tillfällen hävdat att den prioriterar att effektivisera och förkorta tillståndsprocesser. Steget mellan ord och handling har dock ofta varit svårbegripligt långt. Vi konstaterar exempelvis att regeringen fortfarande inte har gått vidare med Miljöprövningsutredningens förslag om att, som Socialdemokraterna var inne på, införa ändringstillstånd som huvudregel i syfte att göra det lättare för verksamheter att ändra sina tillstånd.

Visst det händer saker även under den här regeringen. Nu kanske jag går händelserna lite i förväg, men nyss kom en proposition som heter Vindkraft i kommuner. Det är givetvis något som går i rätt riktning. Men kommunerna, som har makten att stoppa etableringar med sitt veto, får inga ersättningar. Kravet på kommunal tillstyrkan av vindkraftsanläggningar, det som vi kallar för det kommunala vetot, har på senare år stoppat en betydande andel av de ansökningar om tillstånd som behövs för att bygga ut vindkraften i Sverige.

Detta ser vi som mycket bekymmersamt i en tid när fossilfri kraftproduktion behövs för att det ska vara möjligt att nå klimatmålen och det dröjer så länge innan eventuell ny kärnkraft kan tas i drift. För att få fart på utbyggnaden anser vi därför att det är nödvändigt att reformera det kommunala vetot, helst i kombination med en modell för ersättning till kommuner och inte bara närboende.

Det förslag som finns och som jag nämnde, Vindkraft i kommuner, ger inte något till kommunerna. Min farhåga är att det även fortsättningsvis kommer att finnas samma tveksamhet då kommunmedborgarna inte ser fördelarna när det endast är närboende som ersätts – något som visserligen är bra. Många av de kommuner som i dag berörs och som eventuellt kommer att beröras har redan stora bekymmer med att få pengarna att räcka till det basala som kommunerna förväntas fixa.

Därför, fru talman, yrkar jag bifall till vår gemensamma reservation 5.