Fru talman! Vi står i dag inför en av vår tids största utmaningar: att ställa om vårt samhälle från de fossila bränslena till hållbara energi- och råvarukällor. Vårt energisystem är inte alls fossilfritt, som någon sa i talarstolen. Elsystemet är det, ja, men när det gäller energisystemet finns mycket kvar att önska. Det här handlar om Sveriges konkurrenskraft, om jobben, om industrins framtid, om vår säkerhet och om oberoende från skurkstater som Ryssland. Det handlar om att kunna verka och leva i hela landet.

Den proposition vi nu behandlar, om tillståndsprövning enligt förnybartdirektivet, handlar inte om en teknisk detalj utan om en avgörande del när det gäller hur snabbt och framgångsrikt Sverige klarar att ställa om. Vi välkomnar att regeringen nu tar steg för att korta och förenkla tillståndsprocesserna. Det är bra, speciellt när det handlar om förnybar energi. Vi vet att det i dag tar alldeles för lång tid. Det är långsamt, oförutsägbart och svårt att navigera.

Men vi ska också vara ärliga: De här reformerna borde ha kommit på plats för länge sedan. Regeringen har dragit benen efter sig när det gäller genomförandet av förnybartdirektivet. Under tiden har investeringar försenats. Projekt har skjutits på framtiden. Osäkerheten har ökat för företag. Det enda man på riktigt har fokuserat på att förkorta är processerna för kärnkraft. Det är bra, men när allt annat hamnar på undantag sänder det en signal till näringslivet och investerarna om att det inte spelar någon roll. I ett läge när industrin skriker efter el och klimatomställningen är akut har Sverige inte råd att vänta.

Det är också positivt att propositionen inför tydliga tidsgränser för tillståndsprocesser och att man skapar en kontaktpunkt, en one-stop shop, som ska hjälpa aktörer genom processen. Detta är inte regeringens egna idéer, utan det är krav från EU-kommissionen och EU:s regelverk.

Vi har faktiskt fått vänta alldeles för länge – så länge att EU-kommissionen har en nagel i ögat på Sverige när det gäller genomförandet av detta. Trots att man hela den här mandatperioden har pratat om att korta tillståndsprocesserna är vi inne på sista halvåret innan man faktiskt börjar genomföra saker.

Man har inte heller levererat när det gäller andra centrala delar av miljöprövningssystemet. Viktiga förslag från Miljöprövningsutredningen saknas fortfarande. Det finns mängder av färdigutredda förslag vars genomförande näringslivet skriker efter men som inte kommer till riksdagens bord. Det är reformer som skulle göra verklig skillnad, inte bara för den förnybara energin utan för hela samhällsbygget – för industrier, för nya produkter och för vår konkurrenskraft. Att plocka vissa delar ur utredningen och lämna resten därhän riskerar inte bara att skapa ett halvt fungerande system; det skapar ett helt problem.

Centerpartiet har länge drivit på för att förenkla tillståndsprocesserna. Vi vet att företag i dag möter ett lapptäcke av regler, myndigheter och prövningar. Det kan till och med vara så att myndigheter överklagar varandras beslut. Den som vill bygga någonting i Sverige, oavsett om det är ett hus eller en produkt, måste navigera mellan kommuner, länsstyrelser, domstolar och statliga verk utan en tydlig väg framåt. Centerpartiet har tagit fram en lista på de 101 sämsta reglerna, som omgående borde skrotas. Flera av dem finns på miljöområdet.

Vi behöver nu samla regelförenklingen i en sammanhållen process. Där måste regeringen ta ett helhetsgrepp.

För det första handlar det om implementeringen. Att införa nya regler på papperet är en sak, att också få dem att fungera i praktiken en annan. Här måste myndigheter få rätt resurser, rätt kompetens och tydliga uppdrag. Annars riskerar den här reformen att stanna vid bara ambitioner.

För det andra handlar det om tempot. Vi befinner oss i ett läge där andra länder springer snabbare. Investeringarna i grön industri är rörliga, inte Sverigesentimentala. De går dit där förutsättningarna är bäst. Om Sverige uppfattas som långsamt, ointresserat och oförutsägbart väljer investerarna andra länder. Det ser vi nu på område efter område. Därför är det djupt problematiskt att regeringen inte har gått vidare med de förslag som redan finns färdigutredda.

En central del i den här propositionen är att verksamheter för förnybar energi ska ses som ett väsentligt allmänintresse. Det är en viktig markering som innebär att klimat- och energinytta ska väga tungt i olika avvägningar. Det här är bra och viktigt när länsstyrelser och andra ska göra sina bedömningar. Det är också rimligt, för vi befinner oss i en situation där elektrifiering och fossilfri energi är helt avgörande för samhällsutvecklingen och definierar vilket samhälle vi ska ha. Ska vi vara en importberoende ekonomi som är beroende av fossila bränslen, eller ska vi vara en elektrostat där vi producerar vår energi själva och kan exportera produkterna till resten av världen?

Vi värnar klimatet, men vi värnar också den lokala förankringen. En del pratar om acceptans, men för mig handlar det inte om att man ska acceptera en utveckling. Man ska vilja vara en del av utvecklingen. När människor känner att beslut fattas över deras huvuden är det ett problem. Därför måste vi säkerställa att lokalsamhället får inflytande och att man behåller ett kommunalt veto för vindkraft. Människor behöver känna att de får del av någonting när besluten fattas.

Regeringens beslut om att dela ut vindkraftspengar är bra. Men de behöver lagstadgas, så att man kan lita på att de kommer år efter år och inte bara i en enskild budget som kan ändras över en natt. De förslag som snart kommer till riksdagens bord, tre år efter att vindkraftsutredningen blev klar, behöver verkställas, så att man har rätt till inlösen av en fastighet om man känner att man inte vill bo kvar när vindkraftverken tornar upp sig. Den här saktfärdigheten från regeringen skadar vårt land. Sverige kan mer.

Den gröna omställningen sker inte bara i storstäderna. Den sker i högsta grad på landsbygderna, där vinden, skogen, vattnet och marken för nya investeringar finns. Det är också där många av jobben skapas. Men då måste regelverken fungera även där. Små och medelstora företag måste kunna delta. Kommuner måste ha kapacitet att hantera processerna. Staten måste vara närvarande – inte bara med krav utan också med stöd.

Återigen får en ny myndighet som skapas sitt huvudsäte i Stockholm, trots att vi vet att det är runt om i landet som de stora investeringarna sker. Om nu huvudkontoret ska ligga i Stockholm måste det finnas lokal förankring. Annars kommer det här inte att funka. Det är helt vansinnigt med den centralisering som sker.

Avslutningsvis vill jag säga att vi stöttar den här propositionen. Den går i rätt riktning, adresserar ett verkligt problem och är nödvändig. Men den är inte tillräcklig. Regeringen måste öka tempot. Vi kommer att öka tempot efter valet, när vi är med och styr Sverige. Vi kommer att leverera de återstående delarna av miljöprövningsutredningen. Vi kommer att ta ett samlat grepp om tillståndsprocesserna.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1, för Sverige har inte råd med fler förlorade år. Den gröna omställningen måste gå snabbare. Sverige kan mer.

(Applåder)