Herr talman! Kärnvapen är inte vilka vapen som helst, utan de är ett existentiellt hot mot livet på jorden. De klassas som massförstörelsevapen eftersom deras effekter är urskillningslösa. De skiljer inte mellan soldater och barn eller mellan militärbaser och bostadskvarter. De utplånar allt i sin väg.

I dag har nio stater kärnvapen: USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Storbritannien, Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. Tillsammans innehar de över 12 000 kärnstridsspetsar. Av dessa är omkring 2 000 i högsta beredskap, riktade mot städer och redo att avfyras inom en minut. Det är inte ett abstrakt hot, utan det är en daglig realitet.

Kärnvapen har funnits sedan 1945. De har bara använts i krig två gånger, i Hiroshima och i Nagasaki, men låt oss inte luras av ordet ”bara”. De bombningar som då genomfördes förändrade mänsklighetens villkor för alltid, och ändå var dessa vapen med dagens mått små och primitiva.

Sprängkraft mäts i kiloton och megaton. Ett kiloton motsvarar 1 000 ton TNT. Hiroshimabomben hade en sprängkraft på cirka 15 kiloton. Den största bomb som någonsin detonerats, Tsarbomben, var flera tusen gånger kraftigare. Men kärnvapen är inte bara större bomber. De är något kvalitativt annorlunda. Deras verkan sträcker sig över tid, rum och generationer.

Herr talman! Tre huvudsakliga krafter orsakar kärnvapnens förödelse: tryckvågen, hettan och den joniserande strålningen.

Tryckvågen är en vägg av komprimerad luft, följd av vindar starkare än orkaner. Den krossar byggnader, broar, vägar och hela städer. Infrastruktur som tagit generationer att bygga försvinner på sekunder.

Hettan i detonationsögonblicket når temperaturer på flera miljoner grader, som en liten sol. Nära detonationen förångas allt organiskt liv. Människor försvinner utan ett spår.

I Hiroshima finns det som kallas kärnvapenskuggor, mörka silhuetter på trappsteg och väggar. Det är skuggorna av människor som stod där i exakt det ögonblick då de förångades. Deras kroppar finns inte längre. Bara skuggan finns kvar.

Längre bort antänds allt som kan brinna – trä, möbler, kläder, hud och hår. Eldarna förenas till eldstormar, som slukar hela stadsdelar. Detta är inte bara förstörelse. Det är förintelse.

När eldstormen stiger upp bildas det välkända svampmolnet. Det innehåller resterna av staden, av marken och av människorna.

Sedan kommer strålningen, herr talman. Den joniserande strålningen orsakar både omedelbara och långsiktiga skador. Akut strålsjuka leder till systemkollaps i kroppens mest grundläggande funktioner: blodbildning, nervsystem och matsmältning. Ögon faller ur sina hålor. Bukar spricker. Människor blöder till döds inifrån.

De som överlever den akuta fasen förblir ofta sjuka i månader eller år. Immunförsvaret är förstört. Organen är skadade. Kroppen angrips långsamt.

Sedan följer det långsamma lidandet: leukemi, sköldkörtelcancer, bröstcancer och lungcancer. Människor som verkade oskadda insjuknar årtionden senare. Strålningen stannar inte i en generation. Den lämnar spår i arvsmassan. Barn föds med svåra missbildningar. Riskerna avtar inte. För överlevarna är hotet livslångt. Och skadorna är inte bara fysiska. De är psykologiska, sociala och existentiella.

Herr talman! Efter en kärnvapenexplosion finns det ingen realistisk möjlighet till någon räddningsinsats. Sjukhus förstörs eller blir obrukbara. Vägar och kommunikationer slås ut. Elen försvinner. Rent vatten saknas. Mediciner är otillgängliga.

I Hiroshima slogs 42 av 45 sjukhus ut, och 90 procent av all vårdpersonal dödades eller skadades. De flesta av offren dog utan någon smärtlindring, utan vård och utan tröst. Och de som kom senare för att hjälpa blev också sjuka.

I dag är världens sjukvårdssystem redan på gränsen. Ingen stad, inget land, är förberett på följderna av ens en ”liten” kärnvapendetonation.

Herr talman! De som överlevde kallas i Japan för hibakusha. De bär inte bara på traumat av explosionen och förlusten av sina familjer. De bär också på rädslan för framtiden, för sjukdomar som kanske eller kanske inte kommer. De har dessutom utsatts för systematisk diskriminering. Många nekades arbete. Många ansågs olämpliga att gifta sig med. Barnen särbehandlades i skolan, som om strålning vore smittsamt. Det här är den verkliga kostnaden för kärnvapen, inte bara i dödstal utan i liv som aldrig blev hela.

Men, herr talman, Hiroshima och Nagasaki var inte slutet. Kärnvapnens lidande spreds i det tysta genom över 2 000 kärnvapentester världen över.

Vid Marshallöarna utförde USA 67 tester. Hela atoller blev obeboeliga. Generationer föddes med cancer och svåra missbildningar. I Franska Polynesien genomförde Frankrike över 190 provsprängningar. I Algeriet, Kazakstan, Australien och New Mexico var det samma mönster: lite information, inget samtycke, inget skydd och ingen upprättelse.

Det här är inte olyckor. Det är ett system. Det är kärnvapenkolonialism, där marginaliserade samhällen offras på grund av geopolitiska ambitioner.

Herr talman! Låt oss vara tydliga: Det här är inte historia. Det här är i dag. Domedagsklockan, som upprätthållits av Bulletin of the Atomic Scientists sedan 1947, symboliserar vår närhet till en av människan orsakad global katastrof. År 1963, under Kubakrisen, stod den på 12 minuter i midnatt. År 1984, under kalla krigets höjdpunkt, stod den på 3 minuter. Efter att kalla kriget avslutades 1991 flyttades den tillbaka till 17 minuter i midnatt. I dag, med kärnvapen i stort sett frånvarande i den offentliga debatten, står klockan på 85 sekunder i midnatt – det närmaste mänskligheten någonsin varit självförintelse.

Varför? Hänsynslösa kärnvapenhot används öppet av världsledare, klimatkrisen har en destabiliserande effekt och artificiell intelligens och automatiserade system minskar mänsklig kontroll. Tillsammans ökar dessa tre faktorer risken för ett oavsiktligt kärnvapenkrig.

Om ett larm går har USA:s president sex minuter på sig att avgöra om världen ska gå under. Sex minuter. Systemen har misstagit moln, väderballonger och fågelflockar för fientliga missiler. Vi lever inte tack vare säkerhet. Vi lever tack vare tur, och tur är ingen strategi.

Herr talman! Varför accepterar vi detta? Med all denna kunskap, varför finns kärnvapen kvar? Svaret är kärnvapenideologi, en föreställning om att hotet om massutrotning skapar trygghet. Det är en ideologi genomsyrad av föreställningar om dominans, makt och könsbaserat våld, en ideologi baserad på styrka och svaghet. Kärnvapen framställs som rationella, som ansvarsfulla, som stabiliserande.

Men inget system som bygger på hotet om total förintelse kan vara hållbart. Det här är ingen naturkatastrof. Det här är ett politiskt val, och politiska val kan göras om. Som Beatrice Fihn sa i ICAN:s Nobeltal: Den här historien kommer att sluta på ett av två sätt – antingen slutet för kärnvapen eller slutet för oss. Det är upp till oss att välja vilket slut det ska bli.

Vägen framåt är avskaffande, och avskaffande börjar med stigmatisering. Så avskaffades slaveriet. Så förbjöds kemiska och biologiska vapen. Inget land identifierar sig i dag stolt som en kemvapennation.

Herr talman! Den 7 juli 2017 röstade 122 länder, inklusive Sverige, för FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, TPNW. Fördraget förbjuder utveckling, testning, innehav, lagring, hot om användning och användning av kärnvapen. Det skapar moralisk klarhet – ingen gråzon, inget ”men”. Antingen accepterar vi kärnvapen, eller så gör vi det inte. I dag stöds fördraget av en majoritet av världens stater, men det har ännu inte skrivits under av Sverige.

Kärnvapen är inte ett nödvändigt ont. Som Hiroshimaöverlevaren Setsuko Thurlow säger: De är det yttersta onda. Avskaffandet är inte extremt. Det är den enda vägen till en framtid där mänskligt liv kan blomstra. Och ansvaret ligger här hos oss, hos Sverige – ett Sverige som en gång var en moralisk kompass i världen och som stod upp för internationell rätt, nedrustning och mänsklig värdighet. Det arvet är inte borta, men det behöver återtas.

Herr talman! Låt oss därför så fröna till en annan framtid – modigt, öppet och utan att ge upp. Alla frön kommer inte att gro, men tillräckligt många kommer att göra det, och en dag när den sista stridsspetsen monteras ned kommer vi att veta att det började den dag då vi valde fred.

Jag står självklart bakom alla våra reservationer men yrkar enbart bifall till reservation 12.

(Applåder)