Herr talman! Jag noterar att Håkan Svenneling uppenbarligen sitter längst bak och bara observerar. Jag tror att det hände flera saker och fördes flera samtal under det möte som han deltog i. Så brukar det vara åtminstone på de möten som jag deltar i. Jag sitter inte tyst längst bak och bara observerar.

Det centrala är att den NPT-översyn som nu ska ske i New York inte blir en enda stor dödsmarsch för NPT-avtalet. Det hoppas jag verkligen inte, för det är det enda vi har att hålla oss till. Därför är det oerhört viktigt att vi försöker jobba för att finna varandra i en tid när tilltron är totalt borta mellan flera av staterna.

Samtidigt säger man upp en del av de avtal som vi har försökt hävda. Vi har velat ha högre trösklar. Provstoppsfrågan har betydelse och en normerande kraft. Det är oerhört viktigt att hålla fast vid det och hävda den typen av grunder som vi har. Där måste vi vara tydliga och agera tydligt för NPT, både före och efter.

Vi har haft Stockholmsinitiativet. Det tycker jag var bra, och det är viktigt att försöka hålla fast vid det och höja det steg för steg. Vi måste hitta vägar för att finna varandra, mellan kärnvapenstater. Rätten att ha kärnvapen är klar, men det är också tydligt att nedrustning ska vara målet.

Man måste försöka lösa det på ett annat sätt än med förbudsavtalet, som hade som ambition att peka på de humanitära konsekvenserna. De är oerhörda, så jag förstår den ambitionen. Men jag vill inte sätta den före NPT och framgångar. Jag vill åtminstone hålla fast vid NPT-vägen.