Herr talman! Vi debatterar svensk säkerhetspolitik i en tid då orolighetens vindar blåser allt kyligare runt omkring oss. Tre stormakter, Ryssland, USA och Kina, har alla visat att de är beredda att använda militära medel för att uppnå sina politiska mål. Detta tillsammans med att andra stater, såsom Israel och Iran, också agerar mer hotfullt mot sina grannländer visar att fred och internationell ordning nu på allvar utmanas. Jag har flera gånger benämnt denna utveckling med ett uttryck som låter som hämtat ur Star Wars: imperialisternas återkomst.

Denna debatt är ett så kallad AMT-betänkande, där vi behandlar förslag från partierna från den allmänna motionstiden och inte ett specifikt förslag från regeringen. Ändå behandlar denna debatt flera viktiga ämnen och frågor som det är av stort värde att debattera och diskutera. Det är frågor där de ställningstaganden som skrivs av utskottet visar vart Sveriges utrikespolitik är på väg. Vänsterpartiet har i flera delar reserverat sig mot Tidöpartiernas politik, då det inte är en politik som stärker Sveriges säkerhet. För mig, som är vald av svenska folket till att vara politiker i Sveriges riksdag, är min viktigaste roll att stärka Sveriges säkerhet och hålla svenska folket i fred.

För att göra Sverige säkrare behöver nästa rödgröna regering föra en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik. Målet måste vara tydligt: att förebygga och förhindra att krig och konflikter över huvud taget bryter ut. Det arbetet måste man alltid börja med. Sverige bör därför i betydligt större utsträckning prioritera det förebyggande arbetet mot väpnade konflikter innan våldet eskalerar och människor far illa.

Vi vet att krig och väpnade konflikter inte drabbar alla lika. De påverkar kvinnor och män på olika sätt och i olika omfattning. En fredsprocess som får ett lyckat slut på våldet mot män innebär inte automatiskt att våldet mot kvinnor upphör. Tvärtom riskerar kvinnor att fortsätta att utsättas även när striderna har tystnat.

Kvinnor och barn är de som drabbas allra hårdast i konflikter. De utsätts för våld och övergrepp och förlorar ofta både trygghet och försörjning. Därför måste betydande resurser avsättas för deras behov av skydd och stöd, inte bara under pågående konflikter utan också efteråt – vid återuppbyggnaden och i arbetet för att upprätthålla en hållbar och rättvis fred.

En verklig och varaktig fred kan aldrig uppnås utan att kvinnors säkerhet, rättigheter och behov tas på allvar. Det är därför en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik inte bara är nödvändig utan är avgörande.

Herr talman! För att göra Sverige säkrare borde Sverige säga upp DCA-avtalet med USA. Våra argument mot DCA-avtalet är många.

För det första är vårt motstånd principiellt. Vi vill inte ha ett avtal med USA på försvarsområdet där amerikanerna ges långtgående rättigheter och möjligheter på svensk mark och svenskt territorium.

För det andra innehåller DCA-avtalet långtgående skattefrihet både för amerikanska soldater och deras anhöriga och för alla anställda i företag som har koppling till den amerikanska militären. Sådant gillar vi inte heller i Vänsterpartiet. Människor ska betala skatt.

För det tredje är det en fråga om jurisdiktion. Vilket lands lagstiftning ska man tillämpa om ett brott begås? Här är det extra viktigt att svenska brottsoffer alltid har möjlighet att delta och följa rättegångarna, vilket blir svårare när man som i avtalet låter det vara amerikansk lagstiftning som gäller och tillåter att rättegångar sker i amerikanska militärdomstolar. Jag tror att många utan större problem kan tänka sig vilka situationer som kan uppstå. Vad talar för att Trump ska följa något slags god rättsordning? Jag vill påminna om fallet med Asap Rocky för ett antal år sedan. Trump skickade hit sin chefsförhandlare för kidnappningssituationer och gjorde allt möjligt för att pressa Sverige.

För det fjärde vill vi inte att USA får tillgång till svenska garnisoner och övningsområden. DCA-avtalet ger USA stora möjligheter att inte bara vistas på utan också bestämma över platser inne på svenska garnisoner, regementen och flottiljer. Så ska vi inte ha det. Den svenska militärens garnisoner ska det vara den svenska Försvarsmakten som bestämmer över, har kontroll över och kan spärra av när det behövs.

För det femte ger DCA-avtalet Sverige liten möjlighet att veta vad amerikanerna tar med sig och förvarar i Sverige. Det bör alltid vara Sverige som slutligen stänger dörren till ett lager och håller i nyckeln. Inte heller kontroll av amerikanska fordon och fartyg bedöms vara möjlig utan amerikanskt godkännande.

För det sjätte handlar det om kärnvapen. Vi i Vänsterpartiet hör hur både regeringen och partier utanför regeringen säger att det inte är aktuellt med kärnvapen. Men då borde vi också kunna stifta en lag mot kärnvapen så snart som möjligt. Det blir tydligt att vi behöver en lagstiftning mot kärnvapen på svenskt territorium, för nu börjar partier glida och kunna tänka sig att använda kärnvapen både i vårt namn och på vårt territorium.

DCA-avtalet är ungefär 30 sidor långt. Det har förhandlats under en mycket lång tid. Man har lagt tid på att skriva in regler om bilbesiktning, körkort och till och med frimärken. Samtidigt har man behandlat en massa skattefrågor. Men något så viktigt som frågan om kärnvapen på svensk mark har det inte skrivits någonting om. När det gäller hur allvarliga brott ska hanteras är avtalets skrivningar otydliga. De ger utrymme för olika tolkningar. Jag tycker att detta är att sila mygg och svälja kameler.

Trump har varit väldigt tydlig i olika konflikter. Han tycker att USA ska ha rätt till allt möjligt. Nu senast utsattes Spanien för tryck när landet framförde att USA inte får använda de amerikanska baserna i Spanien för att attackera Iran i Mellanöstern.

Genom DCA-avtalet ges USA tillgång till svenska militära baser och områden där amerikanska styrkor ska kunna verka med mycket begränsad svensk insyn. Det handlar i praktiken om områden där USA får ett avgörande inflytande samtidigt som lagstiftning sätts ur spel. Jag tycker att det är allvarligt, herr talman, att vi ger upp 17 svenska baser på det sättet.

Dessutom saknas det tydliga garantier mot kärnvapen. Regeringen har inte valt att skriva in ett uttryckligt förbud mot kärnvapen. Vår långa tradition av att stå upp för nedrustning och icke-spridning av kärnvapen bryts med DCA-avtalet. Därigenom ökar spänningarna i vårt närområde.

Säkerhet byggs genom diplomati, genom förtroendeskapande åtgärder och genom ett starkt internationellt arbete för fred och nedrustning. Svensk säkerhet byggs inte genom att vi ger upp kontrollen över vårt land eller genom att vi knyter oss tätare till en imperialistisk stormakt.

Med Donald Trump i Vita huset har säkerhetsläget i Europa redan försämrats ytterligare. Han är en auktoritär president som struntar i internationell rätt. Kidnappningen av Venezuelas president, stödet till Israels folkmord i Gaza och kriget i Iran är alla exempel på tydliga överträdelser av folkrätten. De militära hoten mot Grönland innebär dessutom ett direkt hot mot Europa och EU:s medlemsländer. Kriget mot Iran är också ett exempel på hur Trumps nyckfullheter riskerar att leda till stora globala konsekvenser.

Vänsterpartiet menar att DCA-avtalet gör Sverige mindre – inte mer – säkert. Det ökar risken för att vårt land dras in i konflikter vi själva inte råder över och gör Sverige till en tydligare militär måltavla.

Vänsterpartiet protesterade mot DCA-avtalet när det skulle godkännas. Men sedan ett och ett halvt år gäller det, och det gäller i tio år. Mycket är oklart utifrån hur avtalet är skrivet, och det är ett stort hemlighetsmakeri kring dess genomförande. Jag anser att Sverige bör säga upp DCA-avtalet med USA och att Sverige ska vara ett land som värnar sin suveränitet, sin demokrati och sin roll som en röst för fred och inte bli en bricka i ett stormaktsspel.

Herr talman! Kärnvapen är ett massförstörelsevapen som, om det skulle användas, skulle kunna döda oss alla. Nedrustning och icke-spridning av kärnvapen är därför en av de allra viktigaste frågorna inom vår säkerhets- och utrikespolitik.

I dag ser vi hur kärnvapenhotet återigen växer. Stormakter rustar upp, moderniserar sina arsenaler och använder kärnvapen som politiska påtryckningsmedel. Det är en farlig utveckling, som Vänsterpartiet kraftfullt motsätter sig. Normen mot användning och innehav av kärnvapen måste stärkas; den ska inte urholkas.

Icke-spridningsfördraget, NPT, har spelat en avgörande roll för att begränsa spridningen av kärnvapen och minska de globala arsenalerna. Men fördraget är hotat. Kärnvapenmakterna lever inte upp till sina åtaganden om nedrustning. Det är helt oacceptabelt. NPT behöver stärkas, och pressen på kärnvapenstaterna att faktiskt rusta ned måste öka.

Om några veckor börjar avtalets översynskonferens, som sker vart femte år i enlighet med vad avtalet stipulerar. I slutet av varje konferens ska ett gemensamt slutdokument, som alla stater ställer sig bakom, tas fram. Tyvärr har världens stormakter agerat på ett sådant sätt att den senaste gången man lyckades komma överens var vid konferensen 2010. Vid konferenserna 2015 och 2021 var länderna för osams för att uppnå enighet. Ryssland och USA var de tydligaste aktörerna till att det blev så. År 2015 var det USA. År 2022 var det tydligt Ryssland. Det är alltså mer än 15 år sedan världens stater senast lyckades enas om ett slutdokument inom ramen för icke-spridningsavtalet NPT.

Sverige ska inte vara en del av den globala kärnvapenkapprustningen. Det ska inte råda några oklarheter om Sveriges ställningstaganden när det gäller kärnvapen. Men tyvärr är det inte längre så. Sedan två år är Sverige medlem i Nato, en militär allians vars yttersta avskräckning bygger på kärnvapen, särskilt USA:s omfattande kärnvapen.

Inför det svenska medlemskapet lyfte Vänsterpartiet frågan om Sveriges inställning till kärnvapen om och om igen. Vår skarpa kritik ledde till att de sex partier som var för Natomedlemskapet i praktiken gjorde ett handslag där man tydliggjorde att kärnvapen på svenskt territorium inte var aktuellt – i samband med att riksdagen godkände Sveriges Natomedlemskap.

Vi i Vänsterpartiet var dock väldigt tydliga med att detta handslag var långtifrån tillräckligt. Ett handslag kan ändras snabbt, och hur länge det består är alltid oklart. En betydligt bättre väg hade varit att Sverige hade infört en nationell lagstiftning som förbjöd införsel, lagring och transitering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid. Det skulle göra det svårare för andra länder att sätta press på Sverige och för politiker att ändra uppfattning utan en omfattande publik politisk debatt och diskussion inför ett nytt beslut.

Det sorgliga är att vi ser detta handslag falla samman i realtid. Det måste särskilt vara det för Socialdemokraterna, som valde att gå med i Nato utan några undantag. Nu ser vi glidning efter glidning från högerparti efter högerparti. Det är otydligt och löst i kanterna, men det är ändå en tydlig andemening om att stärka tilltron till kärnvapens avskräckande förmåga. Det talas om kärnvapen i Sveriges intresse, men det ska tydligen inte tolkas som att det är på svenskt territorium.

Vad har då regeringen och specifikt statsministern gjort? Han har tackat ja till en fransk inbjudan om kärnvapensamarbete. Det är en mycket otydlig inbjudan. Det ser man när man börjar granska vad president Macron verkligen vill. Det ska fortfarande vara franska kärnvapen under fransk kontroll, men deras användning ska ändå kunna utökas. Det ska inte vara en del av Natos Nuclear Planning Group, som Frankrike en gång i tiden lämnade just för att man ville ha egna kärnvapen. Utåt sägs det att det inte handlar om att man ska betala för franska kärnvapen. Dessa garantier ska alltså vara gratis att få av Frankrike. Men samtidigt visar det sig att kostnaderna för de franska kärnvapnen har ökat från 4,4 miljarder dollar 2018 till 6,9 miljarder dollar 2024. Det är alltså en ökning med 57 procent på bara sex år.

Om fransoserna inte vill ha betalt, vill de då ha mark för provsprängningar? Frankrike har i alla fall inte ett särskilt bra track record. På 90-talets mitt provsprängde kolonialmakten Frankrike hej vilt sex gånger på Mururoaatollen och Fangataufaatollen i Franska Polynesien, vilket ledde till en omfattande global kritik och en global bojkott av franskt vin innan Frankrike gav vika och skrev under provstoppsavtalet.

Jag kan sammanfatta vad Frankrike vill utifrån kabinettssekreterarens dragning för oss. Det finns en inbjudan till samtal. Det finns inget datum, ingen agenda och ingen klarhet om Frankrike tänker träffa varje land var för sig eller i grupp. Så ser samtalen med Frankrike ut i dag.

Herr talman! För Vänsterpartiet räcker det inte att tala varmt om nedrustning i ord. Sverige måste också visa det i handling. Därför menar vi att Sverige omgående måste signera FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Förbudskonventionen är ett avgörande verktyg för att stärka den internationella normen mot kärnvapen och för att sätta press på kärnvapenstaterna.

Sverige ska vara en tydlig röst mot kärnvapen. Vi ska inte anpassa oss efter militärallianser eller försvarspolitiska hänsyn som försvagar vårt nedrustningsarbete. Vänsterpartiet står fast vid att verklig säkerhet aldrig kan byggas på hot om massförstörelse utan på fred, solidaritet och internationellt ansvar.

En kärnvapenfri värld är inte bara möjlig. Det är också nödvändig. Vänsterpartiet kommer att fortsätta kämpa för att Sverige ska vara en aktiv kraft för fred och nedrustning i hela världen.

Med det vill jag yrka bifall till reservation 5 och reservation 8.