Fru talman! Jag ska inleda med att säga att detta betänkande behandlar säkerhetspolitiken. Det avsevärt försämrade säkerhetsläget är vad som har kommit att prägla den här mandatperioden och de senaste åren.

Först kom Rysslands anfall på Ukraina i februari för fyra år sedan. Det är ett fruktansvärt krig, som fortfarande pågår.

Sedan kom Hamas attack mot Israel med mord och gisslantagande i augusti 2023, som utlöste kriget i Gaza. Det är ett krig som har resulterat i över 70 000 döda palestinier – de flesta kvinnor och barn – en fullständig förstörelse av palestinska områden, etnisk rensning, återockupation och en totalt traumatiserad palestinsk befolkning. Gaza förvandlades till ett månlandskap och en barnkyrkogård.

Sedan kom 2025, och Trump var tillbaka i Vita huset. Vi fick se en amerikansk administration som omedelbart inledde med att undergräva internationell rättsordning, lamslå FN, lägga sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolen, hota allierade och kräva att både Kanada och Grönland skulle uppgå i USA, för att bara nämna något.

När väl det hade lagt sig fick vi Irankriget, som nu utöver det ofantliga mänskliga lidandet riskerar att leda hela världen in i en ny recession. I det sammanhanget passade också Israel på att anfalla Libanon.

Lägg till detta det hemska inbördeskriget i Sudan, som lett till världens värsta humanitära kris med miljontals människor, varav många barn, på svältgränsen och i akut behov av humanitär hjälp.

I det här läget är det extremt viktigt att ett land som Sverige klarar av att fortsätta att hålla en stabil och principfast linje. Att stå upp för folkrätten och internationell lag är ju, som Sveriges tyngsta folkrättsexperter påpekar i en artikel i Dagens Nyheter i dag, ingen diffus seminarieövning för ett litet eller mellanstort land som Sverige. För oss är det en existentiell nödvändighet, därför att vi vet att om folkrätten undergrävs är det de små och mellanstora länderna som drabbas värst.

Stormakterna kan alltid hävda sina intressen, men om folkrätten byts ut mot djungelns lag, där den starke bestämmer, ligger vi illa till allihop. Det är därför statsministerns svajande i den här frågan, som folkrättsexperterna kritiserar i dagens artikel, är djupt bekymmersamt.

Bekymmersamt är också vad som kan komma efter valet. Det är mindre än fem månader kvar. Jag skulle tro att väljarna nu intresserar sig alltmer för vad det kan betyda, även på det utrikespolitiska området.

För fyra år sedan var Ulf Kristersson tydlig med att Sverigedemokraterna inte skulle få något som helst inflytande över utrikespolitiken. Det upprepades gång på gång inför valet. Men det var bara ett av alla vallöften som statsministern bröt direkt efter valet. Moderaterna förhandlade omedelbart bort alla de tunga posterna i riksdagen i utrikes- och säkerhetspolitiken till Sverigedemokraterna. Det handlade om posterna som ordförande i utrikesutskottet, vice ordförande i försvarsutskottet, ordförande i OSSE-delegationen och ordförande i Europarådsdelegationen.

När Tobias Billström ringde mig efter valet gällde en av frågorna jag ställde det de sagt om att Sverigedemokraterna inte skulle ha inflytande över utrikespolitiken. Han svarade lite förläget: Ja, jo, nu blev det ju så ändå. Moderaterna bröt helt enkelt sitt löfte till väljarna från dag ett, utan att blinka. Nu har man gått ännu längre.

Inför det här valet har Kristersson slagit upp dörren på vid gavel och i praktiken lovat bort alla tunga ministerposter till Sverigedemokraterna. Vi får väl se vilka det då blir. Men det kan bli utrikesministerposten. Det kan bli försvarsministerposten. Det kan bli justitieministerposten. Det kan bli finansministerposten, som Oscar Sjöstedt gjorde anspråk på häromdagen. Det kan bli vice statsministerposten. Den enda som sägs vara skyddad är statsministern själv, för det har han sett till.

Kristersson har lyckats förhandla till sig att åtminstone kan få bli statsminister i Åkessons regering, som en sidekick – den här gången, ska väl tilläggas. Frågan är om vi kan lita ens på det. Kristersson har som sagt brutit löften förr. Röda linjer finns ju inte längre. Då väcks förstås frågan vilken utrikes- och säkerhetspolitik en sådan regering kommer att föra.

Vad är utmärkande för Sverigedemokraterna i den här politiken? Den här mandatperioden förskräcker. Till att börja med tar man oerhört lätt på säkerhetsfrågorna. Ta bara krisen runt koranbränningarna 2023. Det är säkert många som minns den. Då, sommaren 2023, var Natoprocessen i ett extremt känsligt läge. Under några mycket dramatiska månader åkte ett par provokatörer runt i landet och brände koraner i en uppenbar påverkansoperation för att störa Natoprocessen och skada Sverige. Det ledde till protester både i Sverige och utomlands. Bland annat brändes den svenska ambassaden i Irak ned.

Då, vid absolut sämsta tillfälle, gick justitieutskottets ordförande Richard Jomshof ut och sa att om det nu retade muslimerna så mycket kunde man väl bränna hundra koraner till. Det var uppenbart hotdrivande och helt omdömeslöst i ett läge då vi snarare hade behövt lugna ned situationen. Uttalandet väckte förstås uppmärksamhet i hela världen. En enig opposition krävde då att Richard Jomshof skulle avgå som ordförande i justitieutskottet. Han hade inte visat det omdöme som man behöver ha för det uppdraget. Hans uttalande skadade Sverige och utsatte också svenskar i utlandet för fara. Vi ska komma ihåg att bara någon månad senare dödades två svenskar i ett islamistiskt terrorattentat i Bryssel.

Vid det tillfället skyddade regeringspartierna och Sverigedemokraterna Jomshof, trots hans omdömeslöshet. Det var en uppvisning i handlingsförlamning och svaghet. Och det var bara ett exempel. Ser man till den stora bilden har Sverigedemokraterna en historia av att ständigt dras till auktoritära krafter och rörelser i världen. Oavsett var på jordklotet som det har dykt upp en auktoritär, högerextrem, främlingsfientlig, chauvinistisk ledare – alltid en man – har Sverigedemokraterna dragits till honom som flugor till en sockerbit.

Det började med Putin i Ryssland. Två av SD:s försvarspolitiska talespersoner, Mikael Jansson och Roger Richthoff, stod länge nära Ryssland. De spred ryska narrativ. Det ligger inte långt tillbaka i tiden. Så sent som hösten 2021, det vill säga bara några månader innan Rysslands anfall på Ukraina, var Roger Richthoff med sina ryska kontakter försvarspolitisk talesperson för SD. Det försöker man nu få oss att glömma, men internet glömmer inte.

Så sent som en vecka före Rysslands invasion av Ukraina, i februari 2022, fick Jimmie Åkesson en fråga om han kunde välja mellan USA:s president Joe Biden och Rysslands president Vladimir Putin. Det kunde han inte, trots att alla då kunde se att Putin stod i beredskap att anfalla ett demokratiskt grannland. Häpnadsväckande! Så långt Putin.

Så har vi då Orbán i Ungern. Banden mellan Orbán och Sverigedemokraterna går långt tillbaka. Richard Jomshof – igen – är känd för ett citat där han lyfter fram Orbáns Ungern som ett föredöme. Jag minns mycket väl åren som justitieminister när man var på EU-nämnden och föredrog något ärende som skulle upp på ministerrådet. Det slog aldrig fel. Varje gång man beskrev Ungern i negativa ordalag – hur de monterade ned rättsstaten, inskränkte oppositionens och civilsamhällets möjligheter att verka, tog alltmer kontroll över medierna och så vidare – begärde Sverigedemokraternas ledamot ordet för att ta Ungern i försvar. Pavel Gamov var det väl på den tiden. Han var också en av dem som sedan syltade in sig med Moskva. Nu får vi höra Sverigedemokraterna säga att de aldrig har stött Orbán.

Kring Trump och Maga har det också varit åratal av svansande. Tobias Andersson och Josef Fransson har åkt på Magakonferenser och rapporterat entusiastiskt från dem. Sverigedemokraterna har nominerat Donald J Trump till Nobels fredspris – två gånger. Den senaste gången var motiveringen: ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han har gjort för en fredligare värld.” Det sa den förre ordföranden i utrikesutskottet, Mattias Karlsson. Det uttalandet har inte åldrats väl, får man väl säga.

När JD Vance talade i München förra året, attackerade Europa och EU och valde att träffa Alternative für Deutschland, ett högerextremt och Rysslandvänligt parti, i stället för den tyska regeringen, hyllades han av Jimmie Åkesson som tyckte att talet var otroligt befriande. Därför var det kanske inte så konstigt när samma Jimmie Åkesson för en tid sedan satt i tv och sa att han skulle välkomna Trumps stöd i det kommande svenska valet.

Det där är tyvärr inget skämt, för vi vet hur Trump kan lägga sig i europeiska val. Det gjorde han i Tyskland och också i Ungern för bara någon vecka. JD Vance åkte dit för att backa upp Orbán. Det hjälpte i och för sig inte. Men när Åkesson sitter i tv och tigger om stöd av Trump kan man inte bara skämta bort det.

Samma sak upprepar sig hela tiden. Sverigedemokraterna låter sig gång på gång tjusas av dessa auktoritära rörelser. Först var det Putin och ryska nationalister. Sedan händer Ukraina, och då skyndar man sig för att ta avstånd och försöka sopa igen spåren. Sedan var det Trump och Maga, och då hände Grönland. Då får man fort som attan ta avstånd igen och försöka sopa igen spåren.

Sedan var det Orbán i Ungern, som man hänger med i åratal och beskriver som sin förebild, men så faller han. Det blir uppenbart för alla vilken skada han gjort både i Ungern och i EU. Då får man återigen ta avstånd och försöka sopa igen spåren.

Därför blev man inte överraskad när det för några veckor sedan avslöjades att Sverigedemokraternas biståndsorganisation Hepatica hade slussat svenska biståndspengar rakt in i en organisation i Brasilien som kontrolleras av expresidenten Bolsonaro, som nu är dömd till 27 års fängelse för försök till statskupp. Det är så samröret ser ut.

Allt det här sammantaget inger enligt min uppfattning ingen större respekt. Det är inte det här som Sverige behöver när det säkerhetspolitiska läget är så svårt som det är. Då kan man inte ha en regering med tunga statsråd – utrikesminister, försvarsminister, justitieminister och vice statsminister – som så enkelt låter sig imponeras av auktoritära krafter på det sätt som Sverigedemokraterna har gjort och gör. Hur ska till exempel en SD-regering kunna hävda sig mot Trump om Trump har hjälpt SD till makten?

I det här läget, herr talman, krävs en annan integritet och stabila grundläggande värderingar. Det tror jag att väljarna har sett vid det här laget. Jag vill yrka bifall till reservation 1.