Fru talman! Det som den tidigare talaren från Miljöpartiet sa här i talarstolen blir en bra ingång till det jag tänker prata om. Det är en ledamot som vill göra två olika saker samtidigt och gå både framåt och bakåt.

Å ena sidan vill man stärka kvinnosjukvården, men å andra sidan vill man plocka bort ordet kvinna från sjukvården. Någonstans måste man veta vad som är upp och vad som är ned; det tycker jag att man kan kräva av en riksdagsledamot. Men jag kommer till det i mitt anförande.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 15. Jag är väldigt glad över att vi kan debattera den reservationen i dag. Jag tror att den här frågan har debatterats alldeles för lite och att det har informerats alldeles för lite.

De ledamöter som känner sig trygga med var de står i den här frågan och som vill att reservation 15 ska avslås borde väl ändå kunna känna sig trygga med att diskutera, debattera och informera om det här. Min uppfattning är att den tryggheten inte alltid är så stark bland dem som står för den nya lagstiftningen. Reservationen syftar till att upphäva riksdagsbeslutet från april 2024 om den nya könstillhörighetslagen. Det är den reservationen jag yrkar bifall till.

Det tas många beslut i denna kammare, fru talman. Det tas en del kloka beslut, och det tas en del mindre kloka beslut. Beslutet om könstillhörighetslagen är ett av de minst kloka beslut som tagits i denna kammare under de snart 20 år som jag har tjänstgjort här.

Många, kanske de flesta, beslut som klubbas här handlar om ideologiska uppfattningar och bedömningar. Då är det naturligtvis det parti och den ideologi man företräder som avgör om man anser att ett beslut är bra eller dåligt.

Och ja, det finns absolut ideologiska argument för att könstillhörighetslagen är dålig. Jag ska återkomma till det, fru talman. Men först och främst är det en lag som strider mot sunt förnuft – eller mot vetenskap och beprövad erfarenhet om man så vill. Den bygger på idén att kön är något man kan välja. Även om de som stöder den här lagen inte brukar vilja uttrycka det så är det precis det som står i lagen.

Man ska alltså kunna välja. I morgon kan jag välja att vara kvinna, och när jag har tröttnat på att vara kvinna kan jag välja att bli man. Om man skulle fråga folk utanför det här huset om det är en rimlig uppfattning skulle de flesta skaka på huvudet.

Fru talman! Man får naturligtvis tro på vad man vill. Jag har inga som helst problem med det. Men faktum är att det finns två kön. Faktum är också att det kön som man föds till är det kön som man dör som. Det kan man inte göra någonting åt. Och tron att man kan byta kön är en vanföreställning.

Då kan man undra: Varför är det här ett problem? Vi lider väl av vanföreställningar lite till mans, och det är väl ens rätt att tro vad man vill? Det är, som jag var inne på, självklart ens rätt att tro på vad som helst. Och vanföreställningar är för de flesta av oss inget stort problem utan något som vi kan leva med i vardagen. För vissa individer blir dock vanföreställningar ett stort problem, och det kan till och med omöjliggöra ett bra liv. För dessa individer ska vården självklart finnas till hands och hjälpa till att skapa så god livskvalitet som möjligt. Om det innebär att man ska bekräfta vanföreställningen måste behandlande vårdpersonal bedöma. Men om vi låter vanföreställningar om verkligheten styra lagstiftning och myndighetsutövning blir det samhällsfarligt. Detta gäller naturligtvis alla vanföreställningar, inte bara den att man kan välja sitt kön.

Jag tror att de flesta av oss inser att om så kallade antivaxxare hade styrt Folkhälsomyndigheten under pandemin skulle det ha drabbat samhället svårt. Men, och det är viktigt, fru talman, det är självklart så att antivaxxarna har rätt till sin uppfattning. Jag kommer dock alltid att argumentera emot.

Man kan inte välja sitt kön. Man kan inte välja sin ålder. Man kan inte välja sina föräldrar eller en massa andra saker. Man föds med sitt genetiska arv och sitt kön. Man föds vid den tidpunkt man föds. Sedan kan man självklart ta makten över sitt liv och påverka och förändra världen och sig själv efter bästa förmåga – absolut.

Olika människor är också mer eller mindre nöjda med sitt kön, sina föräldrar eller tidpunkten för sin födelse. Men det är en del av livet att vara mer eller mindre nöjd med sin lott. Ibland kan man behöva hjälp med det. Ofta klarar man av att hantera det på egen hand, mer eller mindre.

När vi hanterar våra mellanmänskliga relationer är det vissa saker som vi behöver vara överens om. Ålder och kön är två exempel på det. Det är grundläggande för ett fungerande samhälle, såväl i det lilla livet som i lagstiftningen. Det är så grundläggande att det är märkligt att man ska behöva säga det här i Sveriges riksdag.

Då blir funderingen: Hur kunde vi hamna så här galet i en fråga som, när man förklarar den för folk, de allra flesta tycker är fel?

Svaret på hur vi kunde hamna här innehåller naturligtvis många komponenter, för det är en komplicerad fråga; det ska erkännas. Men kort kan man beskriva det med några punkter.

Först och främst är det en samhällsförändring som har gått under radarn. De flesta har inte sett det hända, och har någon sett det har man tänkt: Det spelar ingen roll, för det rör ju inte mig. Låt gå! Det har tyvärr varit en undangömd fråga i den allmänna debatten. Det är därför jag är så glad, fru talman, att jag får lyfta fram den igen här. Förhoppningsvis kan det innebära någon form av förändring.

De som har drivit på den här förändringen med den nya lagen som antogs för två år sedan har haft en medveten strategi att prata så lite som möjligt om själva könsbytet. De har försökt koppla det till hbt-personers rättigheter. Och eftersom vi, tack och lov, lever i ett land och en tid där de flesta tycker att det är viktigt med hbt-personers rättigheter har man svalt det här utan att förstå vad det innebär.

När det till slut har blivit en debatt, om än alldeles för lite debatt, har nästa led i anhängarnas strategi kommit. Då handlar det om hot och hat och skambeläggande. Man börjar ifrågasättas, och man blir kallad homofob och transfob och andra invektiv.

Det finns säkert homofober och transfober bland dem som argumenterar emot att kön är valbart. Men i den svenska debatten skulle jag ändå vilja hävda, fru talman, att det inte är där motståndarna mot könstillhörighetslagen kan hittas. Det är först och främst den svenska kvinnorörelsen som har stått för motståndet mot könstillhörighetslagen, och där är det svårt att hitta homofobi och transfobi.

Detta att blanda ihop idén att kön är något valbart med den självklara rätten att få älska vem man vill – eller klä sig som man vill eller sminka sig som man vill – har varit en ful men framgångsrik strategi. Och det verkligt sorgliga är att anhängarna har tagit hela hbt-kollektivet som gisslan i en fråga som inte handlar om hbt-personers rättigheter. Det är ännu sorgligare att de använder strategier som hot och hat och skambeläggande mot dem som de ser som sina motståndare. Det är strategier som faktiskt har använts under lång tid mot just dem som har arbetat för hbt-personers rättigheter.

Att hbt-personer tagits som gisslan drabbar nu tyvärr hbt-personer, inte bara på individnivå utan också på samhällsnivå, då de som faktiskt inte vill att hbt-personer ska ha sina självklara rättigheter använder kritiken mot kön som valbart för att trycka tillbaka hbt-personers rättigheter. Den backlash som drabbar hela kollektivet ansvarar naturligtvis i första hand de reaktionära krafter för som aldrig har velat acceptera att man får älska vem man vill. Men de som blandade ihop frågorna från början bär också ett tungt ansvar för den utvecklingen.

Detta alltså kort om könstillhörighetslagen, hur den bygger på vanföreställningar, hur det varit möjligt att den kunnat gå igenom Sveriges riksdag och dessutom hur de idéer den bygger på har fått genomslag i svensk myndighetsutövning inom i princip alla samhällsområden.

Fru talman! Att vi har en lagstiftning som grundar sig på tro och inte på vetande, som grundar sig på vanföreställning och inte på vetenskap, är naturligtvis skäl nog att upphäva den. Men det finns andra tunga argument mot den lag som vi antog här för två år sedan och som nu gäller.

Det finns nämligen en orsak till att den samlade svenska kvinnorörelsen kämpade emot och fortfarande kämpar emot denna lagstiftning och en massa orimliga företeelser i samhället som visserligen inte ingår i lagstiftningen men som grundar sig på samma vanföreställningar och som drivs av samma grupper och personer.

Jag snubblade själv på den här frågan för ett antal år sedan, när jag i sociala medier noterade en märklig debatt. Den handlade om att man i vården – och nu kan Miljöpartiets ledamot lyssna noga – skulle undvika ordet kvinna. Det var en partikamrat till mig som röt ifrån och påpekade det orimliga i att sluta kalla kvinnor för kvinnor. Den här partikamraten drabbades då av just hot och hat på sociala medier.

Det som kvinnorörelsen såg var naturligtvis att om begreppet kvinna gröps ur, då försvåras jämställdhetsarbetet. Utan kvinnor ingen kvinnorörelse. Det är också därför som det företrädesvis är kvinnor som kämpar emot. Det är jämställdheten på alla plan i samhället som hotas. Ekonomiskt, politiskt och idrottsligt inflytande i alla former för kvinnor hotas.

För kvinnorörelsen är en samhällsanalys baserad på förståelsen av könsmaktsordningen helt central. Det är inte konstigare än att det för arbetarrörelsen är helt centralt att ha en klassanalys för att förstå hur samhället fungerar eller för den delen vara väldigt noga med arbetstagarbegreppet. Det är helt centrala begrepp för arbetarrörelsen på samma sätt som kön är ett centralt begrepp för kvinnorörelsen.

Männen kan skratta hela vägen till banken, styrelserummet eller prispallen. Det är inte manliga boxare som protesterar hos IOK när de upptäcker att de lottats mot fyra kvinnor på vägen till guldmedaljen. Det är kvinnor som upplever obehag när deras utrymmen, som till exempel omklädningsrum, inte upplevs som säkra. Det är kvinnor som känner sig hotade om de tvingas duscha med män. Det är också bara kvinnor som har hamnat i rättstvister när de ifrågasatt att detta förekommer.

Att könsmaktsordningen är biologisk är inget man kan komma runt genom att låta människor välja något som inte går att välja. Det är som sagt så självklart att det är märkligt att behöva säga det.

Den utveckling som ledde fram till det olyckliga beslut som vi fattade för två år sedan hotar både flickor och kvinnor, och det är viktigt att notera att det hotar flickor och kvinnor oberoende av deras sexuella läggning, fru talman. Alla flickor och kvinnor hotas av denna utveckling, och för att tillfredsställa i huvudsak en liten grupp män slänger man halva mänskligheten under bussen.

Det är naturligtvis också en risk att det blir mycket lättare att hävda att sexuell läggning är något man kan välja om det går att hävda att kön är någonting man kan välja. Om man kan välja kommer det alltid att finnas någon som tycker att man har gjort fel val, så för att tillfredsställa i huvudsak en liten grupp män slänger man som jag tidigare konstaterat hela hbt-kollektivet under bussen. Jag skulle säga att det är en stor risk man tar i hbt-rörelsen.

Det finns ytterligare argument för varför denna utveckling är farlig. Enligt mitt sätt att se det är det en utveckling som undergräver demokratin.

Jag hör till dem som anser att folkrörelserna är en viktig del av den svenska demokratin, men om man med små välorganiserade grupper kan ta över gamla organisationer med gott renommé och rykte och använda dem för nya syften riskerar vi tilliten till Folkrörelsesverige. Det kan gälla organisationer som RFSU, RFSL och Amnesty International, och det finns fler exempel.

Vi tittar på organisationen Amnesty International. Alla vet väl att den är på den goda sidan. Organisationen bildades för att stödja politiska fångar och arbeta för att man inte skulle fängslas för sina åsikter, men nu arbetar den för att skapa politiska fångar och fängsla dem för deras åsikter – och det är ju precis det som händer i dag med kvinnor som slåss för sina rättigheter.

Erfarenheten från vår omvärld pekar också på att den ideologi som denna olyckliga lagstiftning är ett resultat av har flera mål som man vill gå vidare med. Det handlar inte bara om att fritt välja kön, utan samma grupper har anammat den tokliberala valfrihetsideologin. De vill bland annat legalisera prostitution och surrogatmoderskap. Man ska ju veta lite vart man är på väg.

Det finns som sagt många och tunga argument mot denna olyckliga lagstiftning, både rent förnuftsmässigt och av ideologisk karaktär, och det finns mycket få och svaga argument för. Ett av de få svaga argumenten för det här olyckliga beslutet var att man skulle förbättra situationen för barn och unga med psykiska problem.

Mycket talar för att det är tvärtom. Det finns i dag inga vetenskapliga belägg för att unga med identitetsproblem och psykiska diagnoser skulle må bättre av att man bekräftar deras vanföreställningar; det finns mycket som pekar på att det är tvärtom. Det är också viktigt att komma ihåg att den vårdskandal om behandlingen av barn och unga faktiskt inträffade under den gamla lagstiftningen. Det var dock ett resultat av samma vridna verklighetsuppfattning som ledde fram till den lagstiftning som nu borde ändras.

För tydlighetens skull vill jag ändå påpeka att jag tycker att den gamla lagstiftningen, som gjorde det möjligt för vuxna att byta juridiskt kön efter noggrann utredning och ett myndighetsbeslut, var bra. Den hade en rimlig balans mellan samhällets behov av ordning och reda och en liten grupp individers speciella behov. Det här kan dock aldrig vara en valfrihetsfråga, för då går vi helt vilse, och det är det vi har gjort nu.

Att alla ska bli behandlade med respekt är viktigt, och att man ska få älska vem man vill är en självklarhet. Att man har rätt att tro att man lider av elallergi eller är född i fel kropp är en sak, men att samhället ska underordna sig den tron är en annan. När Strålsäkerhetsmyndigheten eller Socialstyrelsen inte hittar några vetenskapliga belägg för elallergi betyder det inte att man saknar respekt för de människor som anser sig lida av det. Det betyder att man tar sitt samhällsansvar.

Fru talman! Jag ska ta upp två exempel på hur galet det har blivit med den utveckling vi har haft på området självvalt kön. I samband med ett mycket uppmärksammat mord i vintras – ett fruktansvärt brott i kategorin mäns våld mot kvinnor – uppstod en märklig diskussion om huruvida mördaren var en man eller kvinna.

Expressen ansåg sig tvungna att skriva en artikel om varför man kallade den manlige mördaren för man. Artikeln finns naturligtvis på nätet, för den som vill läsa hela, men Expressens reporter beskriver i en kort sammanfattning situationen så här:

En tidigare chef till den misstänkte mördaren säger att den misstänkte mördaren identifierade sig som kvinna. Under häktningsförhandlingen sa åklagaren ”hon” om den misstänkte, och det gjorde även domaren i rättssalen. Den misstänktes egen försvarare sa återkommande ”han” om den misstänkte gärningsmannen. Medierna var kluvna: Dagens ETC skriver på nyhetsplats ”hon” men har debattinlägg om mäns våld mot kvinnor. Dagens Nyheter undviker att nämna kön. Det gör Aftonbladet också ett tag, men sedan övergår man till ”man”. Svenska Dagbladet och Sveriges Television skriver ”man”, och i Ekot rättar nyhetsuppläsaren sig när hon råkat säga ”man” och ändrar till ”person”.

Expressen konstaterar att det är uppenbart att det inte finns något gemensamt språk för den här händelsen – och förstår man inte att det är ett samhällsproblem vet jag inte riktigt hur tydligt det kan uttryckas.

En profilerad debattör i dessa frågor, som debatterar för att man ska kunna välja sitt kön, är en person som heter Lukas Romson. När man läser Lukas Romsons inställning blir det lite oklart, måste jag säga. Först konstaterar Lukas att det självklara pronomenet för den här gärningsmannen, eller misstänkta gärningsmannen, är ”hon” – och det har man ju rätt att tro eller tycka. Sedan fortsätter dock Lukas så här: Ja, jag tycker nog att man kan tala om mäns våld mot kvinnor även här. Den som till rätt nyligen levt och uppfattats som man kan inte så snabbt friskriva sig från privilegier eller för den delen programmera om över 20 år av social fostran.

Det innebär i så fall att Lukas menar att män som själva identifierar sig som kvinnor behöver ett antal år innan de av det omgivande samhället kan betraktas som kvinnor och till exempel få tillgång till kvinnliga rum. Det är alltså en ”hon” som ska betraktas som en ”han”. Det är lite förvirrat, minst sagt, och det här är då från en förespråkare som tror på denna dåliga lagstiftning.

Det andra exemplet är taget från riksdagsprotokollet från den 12 mars i år – jag kunde naturligtvis ha tagit många, men jag har redan överskridit min talartid, fru talman, så jag håller mig till ett exempel. Det är statsministerns frågestund, och statsministern får med anledning av uppmärksammade fall av övergrepp inom äldrevården frågan om äldre ska ha rätt att välja kön på personal.

Statsministern svarar: Herr talman! Jag är lite förvånad av den debatt som har uppstått med anledning av förslaget att man som äldre ska kunna välja biologiskt kön på den person som utför mycket intima sysslor. Allt detta är allvarligt på riktigt, och därför har vi föreslagit en ändring som gör att man som äldre ska kunna välja vilket biologiskt kön den person ska ha som ska göra det allra mest privata åt en i ens hem. Herr talman! Jag har mycket svårt att se att detta har något att göra med frågan om att kunna anmäla ändring av juridiskt kön efter utlåtande och att det har blivit lite lättare.

Det här är ju ett uttalande av statsministern som är väldigt förvånande och som väcker många frågor. Vi har i dag en ordning där kön helt och hållet är en fråga om självidentifikation. Hur ska arbetsgivaren hantera detta, och hur ska den äldre navigera i den här situationen? Det svarar ju inte statsministern på.

Statministern verkar dessutom inte ha förstått att lagen har ändrats, och det kan statsministern möjligen ursäktas såtillvida att lagstiftningen inte kom till som en regeringsproposition utan tyvärr efter ett så kallat utskottsinitiativ. Statsministern har nu haft möjlighet att rätta till riksdagens misstag, men han har suttit på händerna i denna fråga, för statsministern tror att det bara har blivit lite lättare. Statsministern har inte förstått vad det är för lagstiftning som riksdagen har antagit. Det kan som sagt möjligen ursäktas med att han inte var inblandad.

Det var ett olyckligt beslut när könstillhörighetslagen antogs. Jag är övertygad, fru talman, om att den kommer att upphävas. Om det inte blir denna mandatperiod så blir det så småningom. Det är just det här med att verkligheten är väldigt svår att hålla sig ifrån i längden.

Jag tror att förnuftet kommer att segra.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 april.)