Fru talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas reservation 15 under punkt 8. Den handlar om den nya könstillhörighetslagen.

Jag börjar där, fru talman. Sverige har fört en extrem transvårdspolitik. Den senaste revideringen av könstillhörighetslagen var helt tydligt ett steg i fel riktning. Man gjorde det lättare att få tillgång till irreversibla kirurgiska ingrepp på frisk vävnad. Det handlar alltså inte bara om juridik här.

Man valde att förstärka ett system som bekräftar och släpper taget om personer som annars skulle behöva diagnos och vård. Man valde att göra lagen lättare att missbruka för personer som faktiskt inte har en autentisk transidentitet.

Det är också många som får den här experimentella vården på felaktiga grunder och sedan ångrar sig. Det hade kunnat bli ännu värre med de rödgröna, så låt mig påminna om hur lagrådsremissen såg ut före regeringsskiftet. Då skulle den som har fyllt 12 år få byta juridiskt kön utan prövning. Det skulle inte heller krävas något tillstånd från Socialstyrelsen för att genomgå kirurgi. Och det kanske mest hänsynslösa: Barn som har fyllt 15 år skulle få genomgå kirurgi i könsorganen.

Så hade det kunnat se ut. Nu blev det inte fullt så illa, tack och lov. Men vi har ändå nått Sveriges mest progressiva könstillhörighetslag, och den har redan gett effekt: En man som mördade sina två barn fick byta namn och juridiskt kön för att därefter bli flyttad till ett kvinnofängelse. Kriminalvården sa att hon ska placeras i en lämplig anstalt för att hon ska ges möjlighet att återgå i gemensamhet.

Sverigedemokraterna var kritiska till lagen från början. Det enda som kanske var lite positivt var just att Kriminalvården skulle få utgå från biologiskt kön vid placering. Nu står det i alla fall helt klart att det är det juridiska könet som är helt dominerande och helt vägledande.

Vi sverigedemokrater anser å vår sida att det ska vara biologiskt kön och biologisk och medicinsk utgångspunkt som också avgör det juridiska könet, och inte subjektiva upplevelser. För oss är vägen framåt väldigt klar: Vi ska riva upp den nya könstillhörighetslagen.

Jag hörde i ett tidigare replikskifte att man på den rödgröna sidan menade att vi i så fall skulle vrida tillbaka klockan och gå tillbaka i tiden – till 2025. Det är inte så farligt långt tillbaka. Dessutom menar inte jag att det här är att gå tillbaka i tiden, utan snarare tvärtom. Vi går framåt. Vi lämnar en misslyckad ideologi bakom oss med vård som inte grundar sig på evidens, som är experimentell och som faktiskt riskerar framtiden för väldigt många unga.

Vi sverigedemokrater tar det här på väldigt stort allvar, och vi gör det med den absolut största empati för dem som lider av könsdysfori. Slutsatsen blir att de här människorna ska få en noggrann utredning och all den vård de behöver i stället för att slussas igenom systemet så snabbt som möjligt.

Fru talman! Det här ska inte bli en upprepning av budgetdebatten eller ens debatten som fördes här tidigare. Det är som föregående talare sa: Vi har väldigt breda betänkanden här. Jag kan ändå inte undgå att nämna den kanske viktigaste prioriteringen, nämligen det statliga huvudmannaskapet, som Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna vill gå emot.

I samband med att jag nämner det måste jag också nämna den andra sidan: regionerna och regionernas prioriteringar. Vårdens kvalitet varierar mycket från region till region. Jag kan inte slänga alla under en buss här, men det är också lite grann det som är problemet. Det ska inte variera, utan man ska få bra vård oavsett var man bor.

Låt mig ta Region Stockholm, min hemregion, som exempel. Jag har nämnt detta tidigare, fru talman, men jag upprepar det.

Bara här i Region Stockholm uppgår språktolkskostnaderna till cirka 160 miljoner kronor. Sedan har vi det som kallas care need index, som för några år sedan kostade Region Stockholm ungefär 1 miljard kronor. Av den summan betalades ungefär 400 miljoner kronor ut endast baserat på variabeln utlandsfödd. Man skulle ju inte kunna spara in alla pengar där, men det är helt klart vad man lägger pengar på. Det går att kalla det en prioritering.

Kostnaden för vård av illegala, alltså människor som inte ens ska vistas här i landet, uppgår till mångmiljonbelopp årligen – ungefär 233 miljoner kronor bara i Region Stockholm. Förhudsritualer på barn, alltså icke-medicinsk omskärelse av små pojkar, är också en mångmiljonkostnad – tro det eller ej.

Vidare har vi islamistiska studieförbund och menskonst i tunnelbanan; det har varit aktuellt. Jag kan nämna Norrlandsoperan och Konserthuset. Min kollega Jessica Stegrud nämnde detta tidigare, men jag kan lika gärna fortsätta här. Det handlar om ungefär 25 miljoner kronor respektive 160 miljoner kronor. Detta kan ställas i kontrast till Sollefteå sjukhus, som man kanske skulle ha prioriterat i stället, apropå regionernas prioriteringar.

Vindkraftverk köps och säljs med mångmiljonförlust – cirka 60 miljoner kronor för Gävleborg i det här fallet.

Deltagande i Almedalsveckan har kostat hundratusentals kronor. Hbtqi-diplom är inte gratis, kan jag informera om. Jämställdhetsintegrering sysslar man också med.

Varför inte avsluta med det bästa exemplet? Jag tänker på en klonad gran för 8 miljoner kronor.

Med detta vill jag säga två saker. För det första: Mer pengar i ett system som funkar dåligt resulterar inte nödvändigtvis i bättre kvalitet. För det andra: De statliga bidragen måste även fortsatt vara villkorade för att de ska ge effekt och för att vi medborgare ska få bättre vård för pengarna.

Fru talman! I övrigt står jag bakom utskottets svar i betänkandet. Jag vill dock slutligen nämna den nationella strategin för hjärt-kärlhälsa. Sverigedemokraterna var tidigare ganska ensamma om att efterfråga en nationell strategi för detta. Vi välkomnar att fler partier tar upp det i betänkandet. Framför allt välkomnar vi att regeringen har plockat upp förslaget och nu har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell handlingsplan. Det är vi jätteglada för. Vi är också stolta över att vi i vår budget för 2026 har en fortsatt satsning om ytterligare 500 miljoner kronor på cancerområdet. Det innebär totalt 1,5 miljarder kronor under 2026.

Jag är inte först på talarlistan, fru talman. Jag hänvisar i övrigt till mina Tidökollegor, som har redogjort för betänkandet på ett föredömligt sätt.

(Applåder)