Fru talman! ”Jessica, det finns en mamma som väldigt gärna vill träffa dig när du kommer hit.”

Jag skulle föreläsa i en liten ort i norra Sverige, och propån kom från Sven som hade bjudit in mig. Mamman var enligt uppgift väldigt angelägen, och några dagar senare satt jag i ett litet konferensrum i det lilla kommunhuset mittemot en mamma och hennes mamma – en mormor.

Kvinnan var mamma till en elvaårig tjej som hastigt hade lämnat jordelivet en dryg vecka tidigare. Jag var förstås tveksam till att ha ett möte med en mamma i akut sorg, men hon hade förklarat hur viktigt det var för henne så nu satt jag där – mitt i sorgens öga. Jag fick höra om hur dottern plötsligt insjuknat, om hur mormor ringt efter ambulans och i väntan på hjälp tappert följt alla instruktioner från 112, hur hon gjort allt hon kunnat för att hålla sitt lilla barnbarn vid liv tills ambulansen kom. Det tog över 40 minuter, och hennes liv gick inte att rädda.

Nu ville mamman, själv verksam inom vården, berätta för mig hur illa ställt det är med tillgång till ambulans och akutvård om man bor i hennes trakter. Hon hade redan långt innan dotterns död varnat för hur illa det hade blivit och att det bara var en tidsfråga innan något riktigt allvarligt skulle hända. Nu hade det allra värsta en förälder kan vara med om hänt just henne.

Det var ett tungt men givande möte, ett sådant möte som påminner oss om att fortsätta jobba för vår – Sverigedemokraternas – vision om en god och nära, trygg och jämlik vård för alla, oavsett postnummer.

Fru talman! Så här ser det ut på sina håll runt om i landet. Det är långa avstånd, få ambulanser och nedlagda akut- och förlossningsavdelningar. När människor i Sverige blir sjuka ska de kunna lita på att vården finns där i tid och med hög kvalitet. Det borde vara en självklarhet i ett land med världens högsta skatter och relativt stora resurser.

Men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut. Svensk sjukvård är fortfarande alltför ojämlik, och många patienter tvingas vänta alldeles för länge på ambulans, diagnos och behandling. Jag säger det trots att vårdköerna under denna mandatperiod nu faktiskt minskar. De satsningar och riktade insatser som vi har gjort har börjat ge resultat i praktiken, och vi har nu äntligen en tydlig trend mot kortare vårdköer inom flera viktiga områden.

Trots denna framgång nöjer vi oss såklart inte. Detta är bara steg på vägen. Det ska helt enkelt inte hänga på var i landet man bor. Man ska kunna få kvalitativ vård när man behöver den. Det är grundläggande för så många saker, som att kunna leva och verka i glesbygd.

Men, fru talman, ändå ser det ut som det gör. Varför, kan man undra. Vi menar att det i grunden handlar om hur svensk sjukvård styrs och organiseras. I dag ansvarar 21 regioner för stora delar av sjukvården. Det innebär att beslut fattas på många olika håll, att prioriteringar skiljer sig åt och att resurser används på olika sätt. Resultatet blir ett system som är svårt att överblicka och svårt att samordna och där patientens behov ofta hamnar i skymundan.

Vi menar därför att staten måste ta ett tydligare ansvar för sjukvårdens styrning och uppföljning. En starkare nationell samordning är nödvändig för att säkerställa att vården blir mer jämlik och mer tillgänglig. När människor väntar på operationer eller behandlingar ska regiongränser inte stå i vägen, utan man ska kunna använda den kapacitet som faktiskt finns någonstans i landet.

Det är därför viktigt att fortsätta vägen mot en nationell vårdförmedling som gör att patienter kan nyttja ledig kapacitet. På samma sätt behöver vårdgarantin stärkas så att patienter snabbare kan få hjälp hos en annan vårdgivare om den egna regionen inte klarar av att erbjuda vård i tid.

Det handlar dock även om prioriteringar, fru talman – om hur regionerna använder sin beskattningsrätt och hur de disponerar sina resurser. Vi sverigedemokrater anser att det är kärnverksamhet, inte minst sjukvård, som ska prioriteras. Men jag får till mig ganska anmärkningsvärda rapporter om rätt vidlyfta satsningar på kultur, miljö och klimat, fru talman, liksom en hel del annat som inte är regionala kärnuppdrag.

Det kan handla om stöd till företag på icke affärsmässiga eller livskraftiga grunder, helt undermåliga projekt som drivs igenom med det fantastiska argumentet att EU delfinansierar det och en projektekonomi där enskilda projekt dessutom vinkas förbi och inte följs upp särskilt väl. I kategorin märkliga prioriteringar kan jag nämna Eidfestivaler, inspelning av ljud på bibliotek och att man lägger miljoner på att klona träd. På aggregerad nivå bidrar detta inte till ett effektivt användande av offentliga medel.

Fru talman! Sverige är ett vackert, avlångt och på sina håll väldigt glesbefolkat land. Att erbjuda vård av hög kvalitet över hela landet har sina utmaningar, och även om vi inte ska tumma på vare sig ambitioner eller kvalitet behöver vi öppna upp för nya lösningar. Vi behöver använda ny teknik, som AI, mobila enheter och drönartransporter eller andra tekniska lösningar. Innovation är en av Sveriges styrkor, och det ska vi uppmuntra till inte minst inom sjukvården.

Sjukvårdens kapacitet är dock även en fråga om beredskap och säkerhet. I ett läge där Europa präglas av ökad osäkerhet måste vi ha en sjukvård som klarar kriser och allvarliga situationer. En stark och välfungerande vård är en del av vårt samhälles motståndskraft, och vi sverigedemokrater anser att beredskapen kan och ska gå hand i hand med parollen att hela landet ska leva. Låt välfungerande, strategiskt placerade sjukhus – exempelvis det i Sollefteå – vara kvar och utvecklas i stället för att avveckla dem!

Fru talman! Man kan dock inte prata sjukvård utan att nämna den viktigaste resursen av dem alla, nämligen personalen. Det handlar om läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och många andra yrkesgrupper. Många är välutbildade, erfarna och framför allt dedikerade sina jobb och patienterna. Det är personer som möter människor i svåra situationer och ser till att vården fungerar trots ibland tuffa och utmanande villkor.

Att förse sjukvården med kvalificerad personal som stannar över tid borde ingå i tanken om god beredskap, fru talman. Vi borde helt enkelt vara mer självförsörjande gällande kvalificerad arbetskraft. Men faktum är att dålig politik i stället har gjort oss mer beroende av arbetskraftsinvandring. Det låter ju bra – ja, enligt Centerpartiet verkar det inte finnas något bättre än – att fylla alla omsorgssektorer med personal från jordens alla hörn. Det spelar ingen roll om man kan prata svenska eller faktiskt vill ha en dräglig lön, bara man tar sig hit. Men är detta verkligen en långsiktig lösning, fru talman? Nej, det är det inte.

Vården behöver hålla hög kvalitet och kontinuitet, och det behöver finnas kollegor som kan kommunicera. Personalen måste kunna och vilja jobba kvar. Vi måste på sikt få till en högre grad av självförsörjning även inom detta område. Vi behöver förbättra arbetsvillkoren, belöna personal som jobbat länge och se till att de som utbildat sig inte väljer andra yrken.

Vårdens resurser måste också gå till patientnära arbete i första hand, inte till byråkrati eller digitala infrastrukturprojekt som kostar miljarder och får läggas ned innan de ens tagits i bruk.

Gällande personalen vill jag slutligen också säga att ingen – absolut ingen – ska behöva vara rädd för att gå till jobbet. Allt fler akutintag tvingas i dag ha både säkerhetsslussar och vakter, och en del personal kan inte ha namnskyltar på grund av risken för hot och repressalier. Gäng- och klankriminalitet har ätit sig in till och med i de inrättningar som är skapade för att hjälpa svårt sjuka och skadade medborgare. Så ska vi inte ha det, fru talman.

Det är därför vi under den här mandatperioden har genomfört historiska satsningar och lagändringar på kriminal- och migrationsområdena. Nästa steg, som pågår, är att få bort den organiserade, ofta importerade, välfärdskriminaliteten. Om vi ska kunna leverera en god och nära vård till alla medborgare i framtiden måste kriminaliteten bort. Det handlar om att inte dränera välfärden på resurser och förtroende.

Fru talman! Det tar tid att vända en atlantångare, och det tar tid att få till ett paradigmskifte. Men även i denna fråga har vi nu kommit en bra bit på vägen. Sverige är sakta men säkert på väg att bli tryggt, fritt och svenskt igen.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.