Herr talman! Den här debatten är tänkt att sammanfatta riksdagens arbete om hälso- och sjukvårdens prioriteringar efter den allmänna motionstiden i höstas. Det finns med 172 motioner i betänkandet.

Det är bara en av flera debatter vi har om sjukvården utifrån höstens motioner. Tidigare i dag hölls en debatt här i kammaren om hälso- och sjukvårdens organisation. Ärligt talat är det ibland svårt att skilja det ena från det andra.

Betänkandet handlar om vård och behandling av olika sjukdomar och patientgrupper, om kunskapsstyrning, screening, och svåra etiska avvägningar i vården.

Också den här debatten förtjänar att man påminner om det uppenbara: De prioriteringar som regering och riksdag gör på hälso- och sjukvårdsområdet påverkas i stor utsträckning av hur hälso- och sjukvården är organiserad och finansierad. Det är precis på samma sätt som att de prioriteringar som varje enskild region eller kommun gör i hög grad påverkas av hur vården är organiserad och finansierad.

Det går inte att debattera sjukvårdens prioriteringar utan att påtala att den svenska sjukvården i dag är gravt underfinansierad. Det är tufft i kommuner och regioner att få ekonomin att gå ihop efter år av kostnadskris och kostnadshöjningar.

Dessutom är sjukvården satt på svältkur av Tidöregeringen. Att regeringen väljer att sänka skatterna med miljarder samtidigt som man inte höjer statsbidragen till kommuner och regioner i takt med inflationen och sjukvårdens kostnadsökningar är en Tidöregeringsprioritering.

I det här betänkandet finns bland annat kvinnosjukvård och sexuell och reproduktiv hälsa med. Att regeringen inför 2026 valde att skära ned på statsbidraget till kvinnors hälsa och förlossningsvård med 600 miljoner kronor är en Tidöregeringsprioritering.

Vi har i dagarna kunnat följa Ekots avslöjande om hur nätläkarföretagen jobbar för att maximera antalet patienter och minimera antalet minuter per patient. Man prioriterar därför patienter som egentligen inte behöver läkarvård utan kanske en Alvedon, och man tar betalt för läkarbesök som inte ens har ägt rum.

Vi har de senaste dagarna hört företrädare för regeringspartierna i radion och här i kammaren ta avstånd från detta och säga: Det här är förskräckligt. Men det är inga nyheter. Att regeringen stillatigande, år efter år, har sett på när skattepengar har flödat ut ur sjukvården i form av snabba cash till privata vårdbolag är en Tidöregeringsprioritering.

Herr talman! Vi socialdemokrater hade velat prioritera annorlunda. Med vår budget hade regioner och kommuner fått 13 miljarder mer till välfärden än vad de fick med regeringens budget, och det hade varit 600 miljoner mer till förlossnings- och kvinnosjukvård.

Vi är tydliga med att vi vill återta den demokratiska kontrollen över sjukvården. Vi vill att det görs en ordentlig genomlysning av hur marknaden har påverkat välfärden och sjukvården. Vi vill att sjuka människor ska ses som patienter och inte som handelsvaror som säljs till styckepris på en vårdmarknad till nätläkarföretagen.

Vi vill ändra lagen om fri etableringsrätt. Nya vårdcentraler ska starta där det finns behov, inte där riskkapitalister ser störst möjlighet att göra vinst på dem som är sjuka, eller kanske på dem som är minst sjuka.

Vi bygga ut 1177 med en nationell nätläkartjänst, utan vinstjakt och utan vilseledande reklam. Vi vill att sjukvården ska finnas där när du behöver den. Vi vill att den patient som har störst behov ska gå först, inte den patient som råkar bo där det finns flest vårdcentraler, inte den som har råd att betala för sig och inte den som är mest högljudd. Det är därför som vi väljer att prioritera åtgärder och förslag som leder i den riktningen och ingen annanstans.

Herr talman! Bland de åtgärder och förslag som vi lyfter fram i det här betänkandet om hälso- och sjukvårdens prioriteringar finns bland annat förslag om kvinnors hälsa.

Kvinnor i min ålder hör alldeles för många berättelser om hur kvinnor som söker vård för klimakteriebesvär möts av både ointresse och okunskap i sjukvården.

Det har skett en hel del positivt på det här området de senaste åren. När Lena Hallengren fortfarande var socialminister gav hon i uppdrag till Socialstyrelsen att kartlägga insatserna vid klimakteriebesvär i vården och att bedöma hur man kan förbättra råd, stöd och behandling.

Den kartläggningen blev en viktig grund för det arbete som har lett fram till att det i dag finns nationella riktlinjer för vård vid klimakteriebesvär. Det är på tiden, och det är verkligen välkommet. Men för att de nationella riktlinjerna ska få verklig effekt, så att kvinnor i klimakteriet verkligen får hjälp när de söker vård, kommer det att krävas mer vårdpersonal och satsningar på kompetensutveckling.

Det finns andra områden inom kvinnors hälsa där det går trögt. Det finns sedan 2018 nationella riktlinjer för endometrios. Det är väldigt bra, eftersom endometrios drabbar ungefär en tiondel av alla kvinnor, varav hälften får stora besvär. För den som lyssnar som eventuellt inte känner igen vad jag pratar om ska jag berätta att det ofta viftas bort som mensvärk, men att det är när livmoderslemhinnan växer utanför livmodern. Det är precis så smärtsamt som det låter.

De nationella riktlinjerna var välkomna, men de har tyvärr inte inneburit någon revolution i vården av de kvinnor, ofta tonåringar, som söker hjälp för svår mensvärk. Vi socialdemokrater menar att det är hög tid att följa upp riktlinjerna.

Klimakteriet och endometrios är två viktiga områden som skulle behöva mer fokus, mer av prioriteringar och mer resurser. Det är två områden som i sig är argument nog för att inte spara 600 miljoner på kvinnors hälsa på det sätt som Tidöregeringen gör.

Herr talman! Ett annat område jag särskilt vill lyfta fram är de många sällsynta sjukdomarna. De blir fler. Eller rättare sagt: Vi har en utveckling där allt fler sällsynta hälsotillstånd kan identifieras och behandlas. Socialstyrelsen har en kunskapsdatabas innehåller ungefär 300 beskrivningar av sällsynta hälsotillstånd, men vi vet att det finns tusentals.

Utvecklingen går fort. Det innebär att sjukvården står inför en stor utmaning. Sällsyntheten för sjukdomarna i sig innebär att det handlar om få patienter, och de är spridda över landet. Dels är det svårt att ha kompetens i takt med utvecklingen som pågår och kunskaperna som ökar, dels är det svårt att organisera vård och behandling utan att det blir oerhört kostsamt.

Vi socialdemokrater välkomnar att regeringen har gett i uppdrag att ta fram en nationell strategi på området, men vi vet ju redan i dag att det inte kommer inte att räcka. Sverige behöver mobilisera för att möta utvecklingen. I ett första steg skulle det behövas en nationell samordningsfunktion för att samordna och stimulera uppbyggnaden av centrum för sällsynta diagnoser vid landets universitetssjukhus.

Dessutom behövs det ett annat system för prissättning och förhandling om läkemedel, men det är föremål för en av de andra debatterna som handlar om hälso- och sjukvård.

Sammanfattningsvis, herr talman: Prioriteringar inom hälso- och sjukvård är svårt. Det är mycket som skulle behöva prioriteras, och jag står förstås bakom alla Socialdemokraternas yrkanden. Men jag yrkar bifall till reservation 9.