Herr talman! Jag ska börja med att läsa innantill från kammarens debatt i november 2023 när den humanitära skyddsgrunden för vuxna avskaffades.

”Vi har också i replikerna talat en hel del om inskränkningar i den humanitära skyddsgrunden. Det handlar om inskränkningar för svårt sjuka barn, barn som omhändertagits av svenska myndigheter för att deras föräldrar har utsatt dem för våld och barn som har levt i Sverige ända upp till tonåren och är födda här men av olika skäl ändå inte kunnat få den trygghet som ett uppehållstillstånd innebär.

Mycket har redan sagts om detta, så jag tänkte säga några ord om något som det inte har talats om i dag, nämligen den humanitära skyddsgrunden för vuxna, som också tas bort nu. När tidsbegränsade uppehållstillstånd blev huvudregel kunde vi nämligen helt plötsligt hamna i situationer där familjer splittrades. Vi såg hur 18-åringar som firade att de precis tagit studenten samtidigt fick beskedet att de nu måste lämna Sverige för att de blivit vuxna.

Den humanitära skyddsgrunden särskilt ömmande omständigheter för personer som fått en stark anknytning i Sverige gäller dessa ungdomar, bland annat. Familjemedlemmar som har haft rätt att vara i Sverige för att exempelvis deras föräldrar har fått asyl kan bli av med den rätten om de blir vuxna innan de får permanent uppehållstillstånd. Jag undrar om det egentligen är någon i den här kammaren som tycker att detta är så himla smart.”

Dessa ord var mina egna i den debatt där vi debatterade lagändringen 2023. Patrik Karlson i Liberalerna har inte ens bemödat sig om att kolla upp vad som hände och sades då. Man vill inte ta ansvar för de konsekvenser som Tidöpartiernas lagändringar leder till – inte när det blåser, inte när opinionen säger ifrån. Då låtsas man som att det bara hänt av sig självt, som att det är myndigheternas beslut, enskilda fall och inget man kan kommentera – ingen sa nog något; vi visste inte. Men man visste.

Resultatet i de enskilda fallen bygger i grund och botten på hur lagstiftningen ser ut. Man har ett ansvar som riksdagsledamot för att ändra lagstiftningen när det behövs. Och innan man ändrar har man ett ansvar att förstå konsekvenserna, de konsekvenser som påtalas. Det går inte att gömma sig.

Tidöpartierna har ett tungt ansvar för att de här tonårsutvisningarna ens har blivit verklighet. Och nu när man äntligen, efter hårda påtryckningar inte bara från medborgare i allmänhet utan också från politiker i sina egna partier, har ändrat sig gör man det inte fullt ut. Man ändrar sig bara för kommande fall. Alla de ungdomar som berättat om sina öden och som redan överklagat påverkas inte av regeringens beslut. Domstolarna har redan dömt utifrån den lagstiftning som Tidöpartierna valde, bland annat den dagen 2023.

Nadine är en av dem. Jag träffade henne på demonstrationen i Stockholm för en human flyktingpolitik. Tusentals människor gick ut för att säga: Stopp! Inte i mitt namn! Inte så här! Hon hade några dagar kvar innan hon var tvungen att ensam lämna familjen bakom sig för att i en tid då bomber faller i Mellanöstern åka till Irak och fruktansvärd otrygghet. Som ensam ung kvinna ska hon åka bort från sina drömmar och bort från sin framtid, sin familj och sina vänner. Hon stod på scen tillsammans med många andra i samma situation.

Jomana, 18 år gammal, träffade vi här i riksdagen. Hon hade precis beställt sin studentmössa när brevet från Migrationsverket landade. Föräldrarna får permanent uppehållstillstånd. Lillebror är nu svensk medborgare. Hon ska ensam, som kristen 18-åring, lämna Sverige för det Egypten som familjen en gång bedömde var för farligt för att fortsätta livet i. Hon drömmer om att bli socionom och göra Sverige starkare och barn tryggare. De drömmarna krossas effektivt av ett utvisningsbeslut strax före studenten.

Fru talman! Det här är cyniskt och inhumant. Men det är bara ett av många beslut som planeras av Tidöregeringen. Det är en av många lagändringar i jakten på miniminivån, på så lite mänskliga rättigheter som möjligt för invandrare. Detta kommer att leda till orimliga utvisningar.

Regeringen backade visserligen om de 4 700 spårbytarna, som man på ett bräde med ett riksdagsbeslut gjorde utvisningsbara. Men om bara två månader görs 10 000 arbetande invandrare utvisningsbara, när nya regler träder i kraft för lönekrav för arbetskraftsinvandrare. Människor som tjänar 33 000 kronor och försörjer sig själva, betalar skatt och bidrar till välfärden ska ut.

I sommar planerar regeringen ännu en familjesplittringslag. Den blir kanske värre än något av det vi hittills sett. Då handlar det inte om tonåringar och unga vuxna. Om den lagen går igenom enligt utredningens förslag kan en mamma som tvingas sluta arbeta på grund av sjukdom också behöva välja bort ett av sina barn. Om man blir arbetslös vid fel tillfälle, när barnens uppehållstillstånd ska omprövas, kan det leda till att barnen skickas härifrån.

Fru talman! Att ställa krav när det gäller inkomst och bostad vid första beslutet om anhöriginvandring när barnen ska komma till Sverige, till exempel från ett flyktingläger, har vi motsatt oss. Men det här tar det alltså ett steg längre. Efter två år, när uppehållstillståndet ska prövas igen, måste de här kraven återigen vara uppfyllda. Om man då har en lägenhet med ett barnrum och råkar få tvillingar ska storebror ut ur Sverige.

Den här familjesprittringslagen tror jag inte att någon av alla dem som protesterat mot tonårsutvisningarna kan ställa sig bakom. Jag hoppas att erfarenheten av de protesterna i alla partier leder till att regeringen lägger de här förslagen i papperskorgen. Men i jakten på miniminivån är ingenting heligt – inte barns rättigheter, inte heller respekten för familjen som enhet.

Fru talman! I dag ska vi rösta om många frågor. Ytterligare en fråga handlar om ett moraliskt haveri där Sverige sticker ut jämfört med våra allierade. Jag talar om vår hantering av de människor som hjälpte de svenska soldater som på vårt uppdrag, riksdagens uppdrag, bekämpade talibanerna i Afghanistan.

I två omgångar har Sverige fattat beslut som har gjort det möjligt för många av dem som sedan hamnade i livsfara när talibanerna kom till makten att ta sig till Sverige och få en trygghet här. Men 50 personer som jobbade för oss är kvar. De lever nu i skräck. Familjerna flyttar runt, från provins till provins. Medarbetare, svenska veteraner, samlar pengar för att de ska klara uppehället, det mest nödvändiga, när föräldrarna måste gömma sig och inte kan försörja familjerna. Barn går miste om skolår.

I somras sköts en vaktchef som jobbade för Sverige till döds av talibanerna. Han sköts i huvudet på öppen gata. Läget för de här människorna är akut. I går kväll fick jag ett meddelande med bilder från en av dem. Där håller barnbarnen upp papper där det står: Sweden please help us.

De här människorna riskerade sina liv för Sverige. Och man lämnar ingen kvar. De behöver, precis som tolkar och vakter som jobbat för USA, Tyskland, Kanada och andra allierade, få en chans att komma hit. Det finns uppgifter i medierna om att regeringen, med ansvarig minister Pål Jonson, också har tagit fram ett förslag för att göra det vi kan för att hjälpa dessa människor att få skydd i Sverige, men Sverigedemokraterna blockerar det.

I dag har vi det svart på vitt. Utöver regeringspartierna står också hela oppositionen enad.

Det här moraliska haveriet måste få ett slut. Sverige måste ta sitt ansvar. De här människorna riskerade allt i kampen mot talibanerna under den svenska flaggan, och vi har ett moraliskt ansvar för dem.

Men det är inte bara en migrationsfråga och en moralisk fråga. Det är också en säkerhetsfråga. Nästa gång Sverige skickar soldater utomlands på riksdagens uppdrag kommer de att vara beroende av tolkar och andra lokalanställda, precis som i Afghanistan. De ska kunna se de här kollegorna i ögonen och säga: Vi håller er om ryggen – ni kan lita på oss. De ska kunna rekrytera de bästa medarbetarna. Så länge vi inte har löst den här frågan kommer det inte att vara möjligt.

Fru talman! Jag yrkar därför bifall till den gemensamma reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet – nummer 6.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).