Herr talman! Har man självkritik leder det till att man förändrar sin politik. Jag tror att i synnerhet Kristdemokraterna kan dela den känslan, med tanke på att Kristdemokraterna för 20 år sedan stod här och förordade breda amnestier. Socialdemokraterna stoppade dem den gången, så att det bara handlade om papperslösa. Kristdemokraterna förordade ju amnesti för hela gänget som var här.

Att partier har självkritik och för en inre debatt med högt i tak tycker jag är positivt. Det är klart att vi ska vara kritiska till politiken som förts. Jag kan vara kritisk till politik som förts i 30 år av Socialdemokraterna. Bostadspolitiken – hur kunde man avveckla det gemensammas ansvar för den i början av 90-talet? Skolpolitiken – varför avskaffade man inte vinsterna i välfärden med deras skolsegregerande effekter på 90-talet? Socialpolitiken – varför gjorde man inte snabbare förändringar i socialtjänstlagen? Arbetsmarknadspolitiken borde vi absolut ha varit mycket offensivare i, så att integrationen fungerat.

För att titta i historiens backspegel: Under de där tio månaderna innan vi lade om politiken borde vi inte ha accepterat Miljöpartiets krav att behålla Moderaternas och Kristdemokraternas politik. Vi borde ha kört över Moderaterna och Kristdemokraterna 2014 och slängt deras politik på den historiska sophögen redan då, för då hade inte den situation som blev verklighet under september och oktober 2015 uppstått.

Visst är jag kritisk till mitt eget parti. Jag är kritisk till Kristdemokraterna också. Men det betyder ju inte att vi i dag inte skulle kunna ha en position som är relevant utifrån hur verkligheten ser ut. Jag har lite svårt att förstå vad Ingemar Kihlström far efter. Förklara gärna det, tack!