Fru talman! Det är väldigt otacksamt för mig att komma sist, för nu har i princip allt som jag hade tänkt säga sagts av tidigare talare. Men jag tänker upprepa lite grann. Jag vill nämligen också säga någonting om Trygghetsberedningen.

Det var en bred utredning som skulle bistå regeringen med underlag till utformningen av en kunskapsbaserad och brett förankrad kriminalpolitik. Alla partier deltog. Beredningen överlämnade tre betänkanden till regeringen. Dessa har varit ute på remiss. Vi stod bakom förslagen då. Vi gör fortfarande det, och vi vill att regeringen går vidare med de här förslagen. De är förankrade i forskning och erfarenhet, och det är en styrka att de har ett brett stöd i riksdagen.

Särskilt angelägna förslag gäller till exempel förbättrad tillgänglighet till återfallsförebyggande hälso- och sjukvård, förstärkt samverkan för unga lagöverträdare samt åtgärder för att förbättra de intagnas möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

Jag tycker – precis som min namne, som just talade här – att bland annat den här debatten har varit klargörande när det gäller att se vad det är för skillnad i fråga om fokus. Jag tycker att regeringen väldigt ofta betonar straff. Fler ska sitta inne och så vidare. Det talas om hårdare straff, skärpta straff och utbyggnad.

Naturligtvis förespråkar inte Miljöpartiet – jag tror inte heller att något annat parti gör det – att dömda personer ska släppas ut i förtid eller vad det var som sades av en tidigare talare. Vi tycker däremot att det är viktigt att lägga mer fokus på förebyggande åtgärder och att man bedriver en kriminalvård som leder till minskad återfallsrisk. Det vi vill uppnå med vår kriminalpolitik är ju att färre brott ska begås. Det är liksom det övergripande syftet – inte att fler personer ska straffas hårdare. Straff ska naturligtvis utdömas när brott har begåtts. Men störst fokus måste ligga på att brott inte ska begås.

Fru talman! Jag hade också tänkt nämna någonting om kvinnors särskilda situation. Under senare tid har det ökade antalet kvinnor och även flickor som begår kriminella handlingar uppmärksammats, och det finns anledning att anta att det här är en situation som kommer att fortsätta. Ett ökat fokus från politikens sida är därför motiverat.

Vi fick en jättebra dragning i utskottet för en tid sedan av en rapportförfattare från Brå, som hade tagit fram en rapport som handlade just om flickor och kvinnor i kriminella nätverk. Brå hade där sett att det fanns både likheter och skillnader mellan kvinnor och flickor respektive pojkar och män vad gäller hur man är involverad i kriminella nätverk.

Brå anser att det är viktigt att dessa omständigheter beaktas både av de myndigheter som arbetar mot organiserad brottslighet och av de verksamheter som ska erbjuda hjälp och stöd till flickor och kvinnor i kriminella miljöer. Annars finns det en risk för att insatserna inte blir träffsäkra, eftersom bland annat kön spelar roll för hur människor svarar på olika åtgärder som man kan bli föremål för.

Brås rapport visar, skriver de i sin sammanfattning, att sociala relationer och en tidig normalisering av kriminalitet ofta är flickors och kvinnors väg in i kriminella miljöer. Samtidigt framkommer det att deras initiala förutsättningar, till exempel hemförhållanden, skola och olika former av utsatthet, också spelar en väsentlig roll för hur och varför relationer inleds med killkompisar och pojkvänner som är involverade i kriminella nätverk.

Många av de intervjuade flickorna och kvinnorna i rapporten har en uppväxt där nya lager av svårigheter successivt bygger på de tidigare, till exempel föräldrars missbruksproblem, sämre ekonomiska förhållanden, våldsutsatthet i hemmet och egen psykisk ohälsa. Många har också skolmisslyckanden bakom sig.

Pojkar och män som är involverade i kriminella nätverk har inte sällan ett intresse av att involvera sina kvinnliga vänner, till exempel för att få hjälp med att förvara och transportera narkotika, samtidigt som många av flickorna och kvinnorna också vill tjäna pengar och visa lojalitet med sina vänner. Det är också vanligt att man inleder en kärleksrelation med en äldre nätverksinvolverad kille som tillhör det kriminella nätverkets högre skikt. På så sätt kommer man själv in i kriminalitet.

Kunskapen om kvinnors särskilda villkor måste förbättras ytterligare, och samhället måste ta ansvar för att det finns rätt resurser och rätt kompetens för att hantera situationen och möjliggöra för kvinnor att ta sig ur den kriminella miljön på ett säkert, anpassat och effektivt sätt. Bland annat måste ett avhopparprogram som är anpassat för kvinnor komma på plats.

Vi har tidigare pratat om överbeläggningen inom kriminalvården. Det gäller också på kvinnoanstalterna, och det finns såklart en risk för att det här blir ännu värre när antalet intagna ökar ytterligare till följd av regeringens alla reformer. Det är därför viktigt att situationen för kvinnor uppmärksammas särskilt, i synnerhet inför den planerade expansionen av antalet anstaltsplatser.

Regeringen borde ta ett helhetsgrepp i frågan om en mer jämställd kriminalvård och göra en utredning av kvinnors situation och behov i kriminalvården i syfte att skapa förutsättningar för en jämställd kriminalvård.

Jag hade tänkt yrka bifall till reservation 1, men det gjordes alldeles nyss, så jag väljer i stället att yrka bifall till reservation 8, som handlar om det sista som jag pratade om – en utredning om kvinnors särskilda situation.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 april.)