Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4, men jag står självklart bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet har undertecknat.

Likaväl som vi måste agera för att begränsa nyrekrytering till kriminaliteten måste vi anstränga oss väldigt mycket för att skapa möjligheter för dem som redan har blivit inkluderade i kriminella aktiviteter och göra det så att vi möjliggör avhopp och förstås motverkar återfall i brott.

Här spelar förstås kön roll, som alltid. På den kriminella arenan har mannen varit norm. Pratar vi om kriminalitet ser vi ofta tuffa män för vår inre bild.

Vi kan kanske säga att det vore nog om det stannade där. Men nu är det dessvärre så att också kvinnor dyker upp på den kriminella arenan även när det handlar om väldigt allvarliga brott. Machomannen har alltså fått ett visst sällskap av kvinnor som kopierar machoidealen.

Vi måste förhålla oss annorlunda när det handlar om kvinnor. Deras roll inom kriminaliteten och särskilt de kriminella gängen skiljer sig nämligen delvis från männens. Det är ännu vanligare att dessa kvinnor är både förövare och offer. Detta är inte sällsynt bland männen och pojkarna heller, men flickorna och kvinnorna har väldigt ofta varit utsatta för traumatiska upplevelser, som sexuella övergrepp. Deras kroppar används också inom kriminaliteten. De kan även begå ”vanliga” brott, som att transportera vapen, sprängmedel och pengar, men det handlar också om det extra att de kan vara lockbeten och till och med fungera som bytesvaror mellan kriminella män.

Bilden är mångfasetterad. Det kan handla om väldigt många olika ingångar i kriminaliteten. Brå har gjort intressanta studier och intervjuer med flickor och kvinnor. Det finns de som själva har gjort det aktiva valet att kliva in på den kriminella arenan, men många har gjort det på grund av familj, en kärleksrelation – eller en så kallad kärleksrelation, kanske vi många gånger ska säga – eller en vänskapsrelation.

Hotbilden kan då bli annorlunda för dessa flickor och kvinnor, och de möter också andra svårigheter när de ska försöka lämna den kriminella arenan. Att besluta sig för att lämna detta kan vara väldigt komplicerat, särskilt om man har barn tillsammans med en kriminellt aktiv person. Vi måste finna både rätt resurser och rätt kompetens för att hantera detta. Avhopparprogram som anpassas för kvinnor är därför nödvändiga.

Jag skulle också vilja kommentera fängelserna. Det behövs allt fler fängelseplatser även för kvinnor, dessvärre i alla säkerhetskategorier. Även bland de allra farligaste finns nu kvinnor.

Kvinnorna blir förstås, precis som männen, drabbade av överbeläggningarna – flera har nämnt detta. Det innebär stora problem, som jag tycker att vi måste varna för. Det rör sig om arbetsmiljöproblem för personalen, som kan bli väldigt påfrestande. Det kan innebära risk för våld som riktas mot de anställda men också att personalen måste ingripa i våldssituationer mellan intagna personer. När två personer delar cell kan en våldsam situation snabbt eskalera, kanske utan att personalen hinner reagera och ingripa så som man skulle önska.

Möjligheterna att lämna ett liv i kriminalitet påverkas. Nybyggnationerna förväntas inte ändra det här med dubbelbeläggningar; man planerar fortfarande för permanent dubbelbeläggning. Detta riskerar tyvärr att få negativa konsekvenser. Jag har hittills framför allt talat om det som rör personalen, men det handlar också om de intagnas problem. I värsta fall kan detta också leda till mycket allvarligt våld – vi har redan sett tendenser till det.

Seko kräver att man ska agera för enkelbeläggning och att det borde vara norm samt att man ska ha nolltolerans mot ensamarbete i klientnära situationer. Önskemålet är att det alltid ska finnas minst en kollega inom både hör- och synhåll. Från Vänsterpartiets sida ser vi Sekos krav som rimliga för att en miniminivå ska kunna upprätthållas när det gäller arbetsmiljön inom kriminalvården och anser att regeringen bör agera för detta.

Man kan också känna en stor oro för kriminalvården i stort, och jag ser en oro för en backlash. Om vi drar ut konsekvenserna av dessa orosmoln, som alla är ense om finns, finns risk för att de som borde komma bättre ut efter kriminalvårdsvistelse på anstalt i stället kommer sämre ut. Det handlar om att man inte har nog med lokaler, och man anstränger sig nu till det yttersta för att göra om lokaler som var avsedda för sysselsättning, utbildning eller behandling men nu i stället blir celler eller boenderum.

Detta innebär också att återfallsförebyggande verksamheter påverkas och kanske inte alls kan genomföras på samma sätt. Vistelsen handlar alltså mycket mindre om vård och mycket mer om förvaring – under svåra omständigheter. Där håller jag verkligen med om vad som har sagts tidigare här i talarstolen: Att bygga upp något som gör det möjligt för den intagna att lämna anstalten med förhoppningar om att få vara fri från sitt drogberoende och vara utbildad för att kunna få ett arbete är naturligtvis oerhört viktigt.

Vi har problem också när det handlar om att rekrytera personal, även om det finns många som vill in i kriminalvården och många som redan jobbar där som är oerhört engagerade. Där håller jag också med tidigare talare: Det är lätt att finna sådana personer. Men det är också väldigt viktigt att de engagerade och kanske nyanställda får en riktigt relevant utbildning och att man inte kortar den så som sker i dag.

Jag vill även nämna frivården. Där sker också en expansion, och den kommer kanske lite senare på grund av att vi begränsar möjligheterna till tidigare frigivning. Men vi skulle behöva titta också på detta. Jag skulle önska att jag fick höra fler säga det som vi hörde i en debatt för inte så länge sedan: att Tidöpartierna nu skulle vilja satsa lika mycket, krona för krona, på förebyggande verksamheter som man gör på den repressiva verksamheten.

Jag tror att vi också måste titta på hur vi skapar ett skydd som blir långsiktigt relevant. Vi kan ha alternativa former som innebär både kontroll och ett lättare tryck och som ger större möjligheter till rehabilitering, till exempel vård med fotboja. Där kommer också möjligheterna att skydda eventuella kvinnor och barn som kan finnas i närheten av den kriminella personen in. Vi måste absolut trygga friheten och tryggheten för dem.