Herr talman! Transportpolitik handlar om tillgänglighet och mobilitet och utgår från de transportpolitiska mål som har antagits av riksdagen. Här finns funktionsmålet, som slår fast allas rätt till grundläggande tillgänglighet av god kvalitet.

Att leva upp till funktionsmålet och säkra allas rätt till tillgänglighet är regeringens ansvar. Att funktionsmålet bygger på just allas rätt till tillgänglighet gör att det finns en tydlig geografisk dimension med krav på likvärdighet över landet. Men det ställs också krav på jämlikhet och att hålla ihop inte bara landet utan också samhället. Rätten till tillgänglighet gäller alla.

Här är färdtjänsten helt central. Rätten till färdtjänst är en frihetsreform som verkligen är väl värd att stå upp för. Det är en förutsättning för mobilitet och delaktighet på lika villkor. Det är också en hörnsten i svensk funktionshinderspolitik. Men det är också en förutsättning för möjligheten och rätten att leva ett självständigt liv på sina egna villkor.

När färdtjänsten urholkas så urholkas också tillgängligheten. Det är ett misslyckande. Det är en stor förlust för den enskilde men också för samhället i stort. Färdtjänst är en rättighet enligt lag, men det är en lagstiftning som har försämrats och urholkats över tid. Lagen har skärpts flera gånger, på ett sätt som har försvagat rättighetsperspektivet. Men det har också vuxit fram en praxis som har blivit alltmer restriktiv och som inte överensstämmer med lagens intentioner. Det märks tydligt i antalet beviljade färdtjänsttillstånd, som har minskat kraftigt de senaste 10–15 åren trots att befolkningen har ökat under samma tid. Det betyder att människor som har behov av och rätt till färdtjänst inte får det i dag. Det är oacceptabelt.

Det som nästan är mest upprörande med detta är dock att vi vet vad som behöver göras. Det har vi vetat sedan Trafikanalys lade fram sin rapport om färdtjänsten 2023. Men i stället för att ta tag i de tydliga rekommendationer som finns i rapporten och göra nödvändiga förändringar i lagstiftningen har regeringen förhalat och suttit på utredningen i tre år.

Det ständiga svaret från regeringen har varit: Utredningen bereds i Regeringskansliet. Så har det låtit fram till i februari i år, då regeringen i stället meddelade att man ger Transportstyrelsen i uppdrag att göra om den utredning som Trafikanalys redan har gjort. Uppdraget som Transportstyrelsen precis har fått är nämligen identiskt med det som Trafikanalys fick 2022.

Transportstyrelsens utredning pågår till januari 2027. Ytterligare tid går alltså samtidigt som människor kommer i kläm och nekas en tillgänglighet som borde vara självklar. Det här är riktigt dåligt hanterat av regeringen.

Färdtjänstlagen behöver reformeras. Det vet vi allihop. Vi behöver en färdtjänstlag som lever upp till inte bara lagens intentioner utan också de funktionshinderspolitiska målen och där rättighetsperspektivet inte urholkas utan stärks. Det är inga stora, orimliga krav. Det borde vara självklart. Det borde redan vara gjort.

Herr talman! Transportpolitik handlar som sagt om tillgänglighet och mobilitet. Men det handlar också om omställning och att klara våra klimatmål. Transportsektorn har sedan länge stått för en tredjedel av Sveriges totala utsläpp. Det gör att det är jätteviktigt att fokusera på just transportsektorn. Allt som vi gör eller inte gör på transportområdet har nämligen stor påverkan på Sveriges möjligheter att klara klimatmål.

Att det är så blir tydligt efter de här åren med Tidöpartierna. Utsläppen från vägtrafiken har ökat dramatiskt. Och transportsektorns del av de totala utsläppen har vuxit under samma tid. Tidöpartiernas transportpolitik motverkar transporteffektivitet och gör att Sverige missar samtliga klimatmål.

Vad är då Tidöpartiernas lösning? Vad är Tidöpartiernas svar? Är det att ta krafttag för att vända den utvecklingen? Nej, man vill i stället avskaffa klimatmålen. I februari i år öppnade klimatministern för att avskaffa transportsektorns 2030-mål. Det är ett mål som är beslutat av riksdagen och som dessutom bekräftades av Miljömålsberedningen så sent som i oktober.

Vänsterpartiet har en helt annan inställning. Klimatmålen ligger fast. Vi både kan och ska ställa om transportsektorn.

Järnvägen och kollektivtrafiken är två klimatsmarta trafikslag som är viktiga i omställningen av transportsektorn och som bidrar till ökad transporteffektivitet och minskade utsläpp. Men det är också två trafikslag som båda är avgörande för Sveriges konkurrenskraft och tillgänglighet.

Samtidigt är utmaningarna stora. Svensk järnväg präglas av en allvarlig kapacitetsbrist och en skenande underhållsskuld. Detta är två problem som förstärker varandra och skapar ett sårbart järnvägssystem som är mycket känsligt för störningar.

Järnvägssystemets funktionalitet hämmas av flaskhalsar, enkelspår och saknade länkar. Samtidigt som utvecklingen går framåt i samhället i övrigt försämras pålitligheten och effektiviteten på järnvägen. De som reser mellan Sundsvall och Stockholm har sedan millennieskiftet fått ökad restid – det tar i dag 20 minuter längre tid att resa den sträckan med tåg. Transporttiden för godståg mellan Hallsberg och Malmö har ökat med 33 procent under samma tid. Det betyder att det tar två timmar längre tid för godset att komma fram i dag. Det är helt oacceptabelt att det ser ut så här.

Det behövs krafttag för att säkra svensk järnväg. Vänsterpartiet vill se en haverikommission för järnvägen. Det är där vi är i dag – så stora är problemen. Det behövs en tydlig nationell målbild för järnvägen som ligger fast, som vi är överens om genom bred politisk förankring och där vi säkerställer en snabb, omfattande och resurssatt utbyggnad av järnvägen.

Vi är från Vänsterpartiet kritiska till hur regeringen har valt att hantera järnvägens underhållsskuld, en fråga som har debatterats här tidigare i kväll. I det liggande förslaget till nationell plan lämnas 90 procent av underhållsskulden utan åtgärd till 2037. Man har satt upp målåret 2050, då underhållsskulden ska vara åtgärdad. Det är inte fel att sätta upp ett målår, men upplägget måste både vara realistiskt och uppfattas så, vilket inte är fallet med det här upplägget. Dessutom har det upplägg som man valt, där man skjuter 90 procent av underhållsskulden framför sig, stora risker. Vi vet vad som händer när år läggs till år – problemen förvärras och kostnaderna ökar. Det finns därför stor risk för att underhållsskulden inte minskat när vi når 2050 utan tvärtom ökat. Detta håller alltså inte.

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet budgeterar för en utbyggd, förstärkt kollektivtrafik med sänkta biljettpriser och ett nationellt biljettsystem. Det är en tydlig klimatreform, men också en tydlig rättvisereform. Vi står självklart bakom fyra-av-tio-målet och vill att ett färdmedelsneutralt reseavdrag kommer på plats skyndsamt.

Det finns en massa mer att säga, men min talartid är slut. Jag yrkar bifall till reservation nummer 39 om en återupprättad färdtjänst.

(Applåder)