Herr talman! Det finns ett före och ett efter den 24 februari 2022. När Ryssland invaderade Ukraina förändrades Europas säkerhet i grunden. Men det förändrade också hur vi måste se på vår infrastruktur.

I Ukraina bär järnvägen ett samhälle i krig. Den håller ihop landet, och den möjliggör evakueringar, transporter och försörjning varje dag. Det är en påminnelse till oss i Sverige: Infrastruktur är inte bara tillväxtpolitik utan också säkerhetspolitik.

Herr talman! Det är i det ljuset vi måste se SD-regeringens politik de senaste fyra åren. Det som har skett är sammantaget en nödbroms för svensk järnväg. Man inledde med att stoppa utbyggnaden av ny kapacitet. Man fortsatte med att dra bort 750 miljoner från järnvägen. Nu föreslås en plan där redan beslutade nationella objekt försvinner.

Detta skapar inte bara kapacitetsproblem – det skapar osäkerhet och oförutsägbarhet. Kommuner tvekar att planera. Företag tvekar att investera. Löntagare ser hur jobb och möjligheter påverkas. I ett läge när både näringsliv och fack efterfrågar bättre kapacitet, fungerande transporter och långsiktiga spelregler levererar regeringen det motsatta.

Det är inte bara dålig infrastrukturpolitik. Det är också dålig ekonomisk politik. Och vi ser resultatet: låg tillväxt, hög arbetslöshet och ett transportsystem som inte håller ihop landet.

Resultatet märks varje dag: en järnväg som är överbelastad, en kapacitetsbrist som slår mot både resenärer och företag och ett system där små störningar får stora konsekvenser. Det leder till den frustration som många svenskar känner varje dag: Kan jag lita på att tåget kommer fram i tid?

Sverige lider av en kapacitetskris, och i stället för att bygga bort flaskhalsar förvärrar regeringen dem.

Vi ser det också i underhållet. Underhållsskulden är omfattande. Men regeringens plan för att komma till rätta med den saknar trovärdighet. Ungefär 10 procent av underhållsskulden ska åtgärdas under de kommande tolv åren. Sedan ska, på något magiskt sätt, de återstående 90 procenten åtgärdas på lika lång tid. Det är inte en plan. Det är ett önsketänkande.

Herr talman! Samtidigt dras projekt tillbaka trots att kommuner, regioner och företag planerat för dem i åratal. Det slår direkt mot utveckling, jobb och tillväxt. Och det undergräver förtroendet för staten.

Vi ser också hur kostnader skenar. Men regeringens svar är inte att få bättre kontroll över projekten, korta ledtider eller utveckla upphandlingen. I stället väljer man att minska ambitionerna. Det är att acceptera ineffektivitet och att låta notan för systemfel, som innebär miljardbelopp i fråga om infrastrukturen, hamna hos svenska folket antingen i form av uteblivna satsningar eller i form av en direkt kostnad. Det är helt oacceptabelt, för varje förslösad skattekrona är en stöld från svenska folket.

Herr talman! Vi socialdemokrater står för en annan väg. Vi utgår från att kapacitet är beredskap. Sverige behöver bygga ut järnvägens kapacitet, öka takten i underhållet och säkerställa ett system som fungerar i hela landet. Men det handlar också om att återta kontrollen.

Vi vill att staten ska bygga upp egen kapacitet och kompetens för järnvägsunderhållet. Vi vill att mer underhåll ska utföras i egen regi för att stärka beredskapen och få bättre kontroll över kostnader och genomförande. Och vi vill bryta den upphandlingsmodell som i dag driver upp kostnader och splittrar ansvaret. Med längre upphandlingstider, större geografiska områden i upphandlingar och mindre detaljstyrning kan vi få bättre konkurrens, mer innovation och högre effektivitet.

Herr talman! Jag vill också lyfta nattågen. Det är trafik som binder ihop Sverige – över långa avstånd, mellan stad och landsbygd. Men under SD-regeringens år har sträcka efter sträcka lagts ned, och nattågstrafiken i norra Sverige har halverats. Det är inte att ta ansvar för Sverige. Det är att montera ned det.

Avslutningsvis, herr talman! Kollektivtrafiken är en grundläggande del av ett fungerande samhälle. Den gör det möjligt att ta sig till jobbet och utbildningen och att få vardagen att fungera. Den knyter ihop arbetsmarknadsregioner och minskar klyftor. Kollektivtrafiken är förstås avgörande också för klimatomställningen.

Men i dag går utvecklingen åt helt fel håll. Resandet minskar i princip över hela landet. Biljettpriser ökar, och tillgängligheten pressas. Det här riskerar att stänga ute människor från arbete och studier och försvaga hela samhällsekonomin. Därför vill vi socialdemokrater stärka kollektivtrafiken. Vi vill göra den mer tillgänglig genom avgiftsfri kollektivtrafik för unga och för studenter. Vi vill ge regionerna stabilare ekonomiska förutsättningar. Och vi vill att staten ska ta ett större ansvar för kollektivtrafiken.

Det största problemet är inte att lösningar saknas. Det är att den här regeringen saknar riktning och bromsar där det behövs investeringar och skapar osäkerhet där det behövs stabilitet.

Frågan är egentligen ganska enkel: Ska Sverige ha en järnväg som fungerar och en kollektivtrafik som människor har råd att använda? För oss socialdemokrater är svaret självklart ja.

Jag står bakom samtliga våra reservationer men yrkar bifall bara till reservation 5 om järnvägsunderhåll och reservation 31 om stärkt kollektivtrafik.

(Applåder)