Herr talman! Trafikverket har själva sagt att de ser en möjlighet att arbeta ned hela underhållsskulden på järnväg till 2070. Det är deras egen siffra, och vi kommer att se till att de håller sig till den; det är det som gäller. Om de ska klara det behöver de utveckla sina metoder, som jag sa i det tidigare replikskiftet. Tittar man på regeringens skrivningar kring uppdrag till Trafikverket ser man att väldigt mycket handlar om att utveckla metoder, se till att bli effektivare och få ut mer underhåll för de pengar vi satsar. Mer pengar till underhåll men också mer underhåll för de pengar vi satsar är något som är i fokus för den här regeringen.

Att jag i mitt anförande pratade mycket om regional pendling och människors resor till och från jobbet beror på att nio av tio resor på järnväg faktiskt är regionala resor; det handlar om resor till och från jobbet. Jag skulle säga att hela järnvägsdebatten är skev ur det perspektivet. Den handlar bara om de långväga resorna, är min bild. Jag tycker att det är viktigt att man tittar på det som betyder mest för människor i deras vardag: att kunna ta sig till och från jobbet, hämta barn på dagis, vara säker på att man kan komma till möten i tid och annat.

När det gäller hela järnvägssystemet och godstrafiken är det vi gör, precis som jag sa, att laga det läckande taket och se till att de fönster som behöver bytas byts och att fasader målas – det vill säga se till att det vi har fungerar så att inte tågen blir stående för att något är trasigt eller inte är underhållet. Vi ser också till att bygga extra kapacitet, alltså mötesspår och annat, där det behövs och där det är trångt, för att öka kapaciteten på kort sikt i befintligt system – och sedan bygga nytt där det behövs.

Men jag tycker att det är märkligt att det är så lite av övrig debatt som handlar om de regionala resorna och så få av övriga järnvägsdebattörer som pratar om dem. Det är bara den långväga persontrafiken som vi pratar om i debatten.